Den 9 november 2016 vaknade många i Sverige och blev chockade: Donald Trump – halvgalningen som inte rimligtvis kunde tilltala någon vettig människa – hade blivit vald till USA:s nästa president.
Åtta år senare är vi mentalt bättre förberedda.
För även om valresultatet knappast blev vad de flesta svenskar hoppades på, kan ingen som följt dagstidningars och public service USA-bevakning ha blivit förvånad. Journalister från alla större redaktioner har under lång tid åkt kors och tvärs över landet och pratat med väljare. Tillsammans har reportagen och kommentarerna skapat en bild av vilka politiska konfliktlinjer som präglar USA och varför olika människor valde att rösta som de gjorde.
Dessutom visade opinionsmätningarna på en fördel för Trump, om än med knapp marginal.
Trots det fick Kamala Harris inte ens erkänna sig besegrad, innan kritiken tog fart om att svensk journalistik har missat att berätta hur det kommer sig att många röstar på Trump.
Inför årets presidentval har svenska medier svämmat över av reportage och kommentarer som förklarat och fördjupat.
Debattören Henrik Jönsson skriver att han ”känner genuint medlidande med alla dessa svenska mediekonsumenter som på inget sätt förberetts av SVT och etablerad press på att det finns många helt normala människor som röstar republikanskt” (Expressen 6/11).
Kristianstadsbladets politiska redaktör, Sofia Nerbrand, nyss hemkommen från USA, förklarade i sin tur att hon inte är ett smack förvånad: ”Men de som bara följer svensk media torde vara förundrade” (6/11).
Problemet med kritiken är att den inte stämmer. Inför årets presidentval har svenska medier svämmat över av reportage och kommentarer som förklarat och fördjupat, vilket betyder att Jönsson och Nerbrand inte behöver vara oroliga.
De är långt ifrån ensamma om att ha sett vad som skulle kunna komma – oavsett vad deras självbilder säger.
Läs mer:
Susanne Nyström: Om Trump ger Putin Ukraina – vilket europeiskt land står näst på tur?
Susanne Nyström: Därför röstar jag hellre i Sverige än i USA
