Därför hånar både Donald Trump och JK Rowling transpersoner

”Vi ska rensa ut trans- och genusvansinnet från våra skolor och kommer att hålla män borta från damsporten”, sade Donald Trump. De föjdes av ett bifallande vrål från de 20 000 Maga-sympatisörer som hade tagit sig till Madison Square Garden en dryg vecka före valet.

Trump levererade många brådstörtade utfästelser under sina kampanjtal, men löftet i New York var inte ett av dem. Transaversionen är numera ett nav i hans politik.

I en reklamvideo från det Republikanska partiet som veckorna före valet sändes tiotusentals gånger på nationella tv-kanaler säger Kamala Harris att transpersoner som sitter i fängelse borde få tillgång till könsbekräftande vård. Klippet avslutas slagordsmässigt: ”Kamala Harris är för they/them, Donald Trump är för you”. Republikanerna är långt ifrån ensam om denna inställning. Få tänker så mycket och så eldfängt på genus som världens högernationalistiska ledare.

Det skulle väl vara JK Rowling då. I feminismens namn för hon på X en ihärdig kamp mot den ”transaktivism”, som hon menar är i färd med att ersätta kön med genus och därmed utsätta cis-kvinnor som måste dela toaletter och fängelser med transkvinnor för obehag och livsfara. När Guardians chefredaktör Katharine Viner förra veckan skrev en artikel med rubriken ”How Guardian will stand up to four more years with Donald Trump” svarade Harry Potter-författaren med sedvanlig sarkasm: ”Åh, låt mig gissa … genom känslodrypande klagomål om att amerikanska taxichaufförer inte läser tillräckligt mycket Judith Butler?”

I den filosofiska diskussionen står Judith Butler och jag med andra ord en bit ifrån varandra, men för tillfället spelar det inte så stor roll

Känner man bara till en enda genusteoretiker så är det förmodligen just Judith Butler, som, ironiskt nog, rent formellt är litteraturvetare. Med sin bok ”Genustrubbel” från 1990 fick hen ett akademiskt och offentligt genombrott av sällan skådat slag. I boken omprövade Butler den feministiska dikotomin kön/genus där det förstnämnda refererar till biologi, och det sistnämnda till sociala och kulturella normer och beteenden. En uppdelning som har sin egen slogan i Simone de Beauvoirs citat ”man föds inte till kvinna, man blir det”.

Butler lade fram teorin att inte bara genus utan även kön konstrueras socialt eller performativt genom stiliserade iscensättningar. Det är, menade hen, inte möjligt att tala om en stabil biologi med binära kön som föregår genus, eftersom kön är ett spektrum med variationer som också påverkas av kulturen. Analysen var radikal och komplicerad och har sedan dess ofta missförståtts, men även illvilligt vantolkats. Butler har beskyllts för att förneka materien, köttet som sådant, och reducera frågan om vad en kvinna – i denna kontext är kvinnan alltid exemplet – är till ett slags frivillig maskerad där var och en från den ena dagen till den andra kan byta kön som man byter strumpor.

I sin senaste bok ”Vem är rädd för genus?”, nyligen utgiven på svenska, gör Butler sitt bästa för att med lågaffektivt tålamod reda ut missförstånden.

”Könskategorierna föregår och överskrider våra enskilda liv. Kategorierna har sociala och historiska liv som skiljer sig från våra liv som levande varelser. Kategorierna föregår oss och får betydelse för oss när vi får namn och tilldelas ett kön”, skriver Butler. Det är en utsaga som jag har lika svårt att greppa som godta. Kvinnoblivandet är ju för många nära förbundet med den svällande kroppen, menstruationsblodet, och eventuella graviditeter, och hur omvärlden hanterar dessa ”levda erfarenheter” som de Beauvoir kallade dem.

I den filosofiska diskussionen står Judith Butler och jag med andra ord en bit ifrån varandra, men för tillfället spelar det inte så stor roll. Det borde åtminstone inte göra det. Kort sagt: man måste inte vara överens om metafysiken för att vara ense om moralen.

”Vem är rädd för genus?” är en, som det brukar heta, skrämmande aktuell bok, mer politisk än teoretisk. Den börjar med påve Franciskus. 2015 kallade han, som hyllats för sin ”öppenhet”, genusteorier för ”en mordisk komplott [som] ödelägger skapelsen” och jämförde dem med kärnvapen. Här finns också Putin som föraktar ”Gayropa” och gjort bekämpandet av ”genus” till en del av den nationella säkerhetsstrategin. Och så den mest högljudda av dem alla, Ungerns premiärminister Viktor Orbán, som satt ”kampen mot genusideologin” överst på prioriteringslistan.

Vad lägger då dessa patriarkala ledare i begreppet genusideologi?

Lite av varje, verkar det som. Könsbekräftande vård för transpersoner, genusvetenskaplig forskning och könsneutrala omklädningsrum, förstås, men också samkönade äktenskap, abort och sexualundervisning i skolan. Gemensamt är aggressiviteten med vilket motståndet uttrycks. Judith Butler har själv utsatts för den genom det återkommande tillmälet ”hen-djävul”, men också fysiskt. 2017, inför en föreläsning i Sao Paulo, attackerades hen på flygplatsen, varpå en mobb brände Judith Butler-dockor utanför konferenslokalen. Boken är ett försök att förstå och klarlägga vad allt detta hat, denna besatthet, bottnar i.

Med en psykoanalytiskt färgad begreppsapparat visar Butler hur genus blivit en projektionsyta för allehanda hot. Hen talar om ”en paranoid fantasm”, som uppstått ur en berättigad, möjligen omedveten, rädsla för framtiden och den egna säkerheten. Genus som hjärnspöke och proxy, alltså. Att fantasmen är så rasande hos just den nationalistiska högerns företrädare, förklarar Butler med att de gjort den heterosexuella kärnfamiljen till en bärande enhet i sin patriarkala nationalism. Genusförespråkarna – som öppnar upp för andra sätt att leva – blir därmed ett hot mot nationen som sådan.

Sin vana trogen gör Judith Butler otaliga omständliga utvikningar, ibland blir hen väl långrandig och vittfamnande. Allt hänger ihop i ett bländande bågnande system: liberalismen, kapitalismen, religionen, språket, biologin, politiken. Så kanske det är, men som analys blir det svåröverskådligt.

Det hindrar förstås inte att hen i flera avseenden är isande övertygande. Genusmotståndet är inte bara ett kulturkrig, det är något mer genomgripande, något monstruöst. För den auktoritära högern är fantasmen ett akut existentiellt hot som måste förgöras. Knäckfrågan, som vi inte längre har råd att förbise, är om föresatsen ska tolkas bokstavligt.

Att motståndet även finns hos feminister som, enligt Butler, paradoxalt nog i praktiken gör gemensam sak med patriarkala högernationalister, är både sorgligt och destruktivt. Transexkluderande feminister, eller terfs som de nedsättande kallas i debatten och dit JK Rowling brukar räknas, betonar utsattheten och våldet mot personer som fötts och lever som kvinnor, och behovet av till exempel statistik och trygga rum.

Utsattheten är reell och behovet rättmätigt, men att peka ut transpersoner och genusteoretiker som det stora hotet är bara bisarrt. Och så vitt jag vet förespråkar varken Butler eller hens kollegor något förbud mot att bejaka könens binära karaktär eller kräver att alla ska bli ”hen”.

I sitt segertal lovade Donald Trump att ena landet, men det är splittringen som föder honom. Vad Judith Butler faktiskt efterlyser är en bred, intersektionell feministisk allians. I en sådan måste inte alla vara eniga i allt. Men, som Butler skriver, den förutsätter att man accepterar varandras varande i världen och undviker ointellektuella, sårande och hånfulla generaliseringar om grupper av människor. Det är verkligen en låg tröskel. Den borde alla som säger sig vilja jämställdhet kunna kliva över.

Läs fler texter av Sandra Stiskalo och fler recensioner av aktuella böcker.