Tv-serie
”Until I kill you”
Serieskapare: Nick Stevens
Regi: Julia Ford
I rollerna: Anna Maxwell Martin, Shaun Evans, Amanda Wilkin m fl. Längd: 4 x 45 min. Språk: engelska, holländska. Premiär på Britbox/TVplay 13/11
Ännu en fiktion om en störd man som mördar unga kvinnor? Jo, det finns myriader sådana (även om offerrollen har vidgats på senare år) men den här brittiska serien erbjuder faktiskt något nytt:
Ingen trött, enveten kommissarie, ingen bitter poliskvinna med bokstavskombination – här ligger fokus helt på offret som kom undan. Men så bygger ”Until I kill you” också på den självbiografiska boken ”Living with a serial killer” där Delia Balmer berättar den bisarra och otäcka historien om ett livsdanande och mångårigt trauma som börjar en ödesdiger kväll 1991 då hon motvilligt följer med en sjukhuskollega på krogen.
Delia är en enstöring, har knappt några möbler i sin lägenhet eftersom hon inte vill rota sig, frilansar som sjuksköterska (fast anställning ser hon som ett hot), säger alltid vad hon tycker, vilket inte gör henne speciellt populär på jobbet.
Vid nämnda krogbesök träffar hon själsfränden John, en byggjobbare med mjuka ögon men hårda nypor. Det är de två mot den fyrkantiga världen. I alla fall i något år, innan han börjar visa sitt riktiga, manipulativa och brutala jag. Under ett våldsamt bråk avslöjar han att han styckmördade sin förra flickvän.
Det här är en smärtsamt påfrestande upplevelse i fyra avsnitt, som inte lämnar systemet i första taget. Berättelsen rör sig framåt med små tidshopp fram till tidigt 2000-tal och korsklipps med scener från den nederländska polisens utredning. Som ofta i genren krattar polisens inkompetens banan för förövarens framfart.
Det dröjer länge innan de tar Delia på allvar och det blir inte bättre av att hon är så icke tjänstvillig, beter sig så knepigt. Jo, ibland blir jag också tokig på henne. Men manuset lämnar aldrig hennes sida, löper istället hela den slingrande linan ut och ger på så sätt faktiskt ett nytt, lätt förskjutet perspektiv på offerrollen.
Framförallt skildras våldets efterverkningar på ett sätt som sällan (aldrig?) tidigare gjorts. Under årens gång får vi hela traumapaletten, med kvarliggande rädsla, panikångestattacker, självmordstankar och PTSD. Och ilska. Framförallt ilska. Delia är allra mest rosenrasande över att en man har tagit sig rätten att slå hennes liv och själ i spillror.
Det ska till en begåvad skådespelare till att skapa trovärdigt liv i en så här komplex rollfigur, och Anna Maxwell Martin (”En spion bland vänner”) gör sannerligen en monumental insats när hon lotsar Delia genom alla tänkbara känslolägen, och några till.
John spelas i sin tur nervtrasande väl av Shaun Evans, vilket ger en liten intertextuell krydda, eftersom han annars främst har setts som den prudentliga titelrollen i ”Unge kommissarie Morse”.
Serien upphovsman Nick Stevens verkar ha specialiserat sig på true crime-tv, men då i en mer traditionell form, som i ”En mördares leende” och ”Morden vid kustvägen”. Här har han (och regissören Julia Ford) skapat något som man skulle kunna ses som en liten och senkommen upprättelse för genrens alla dödade och traumatiserade kvinnor.
Här är veckans bästa strömningstips
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin