Han hette John Allen Chau och han dog 26 år gammal på ön Norra Sentinel i bengaliska viken, ihjälskjuten med pilbåge av den stam som lever där, isolerad från omvärlden.
Jag minns storyn från nyheterna då för sex år sedan. Suddiga drönarbilder på uppretade män med höjda spjut i vattenbrynet. Artiklar om att de är kända för att attackera alla som närmar sig. Det var många som avfärdade John Allen Chau som en idiot som förtjänade sitt öde, han som stod där och log och skrek om Jesus på bräkig amerikansk engelska.
Johanna Larsson har i stället försökt förstå honom. Hennes debutdiktsamling, ”Bokstavstro”, kretsar kring det där mötet mellan honom och sentineleserna, och är poesi när den är som bäst: en omedelbar stämning, som musik, som en målning.
Hon nystar i hans bokstavstro, hur den vilar på det otillräckliga, förrädiska språket. För i begynnelsen var Ordet, men vilket ord?
”Hur den uppståndne Kristus formulerade sig vet ingen/ första återgivningen nedtecknades/ femtio år efter hans död på koinégrekiska/ ett språk han själv aldrig talade”.
Bibelns alla översättningar varierar i sin tur från språk till språk, och tid till tid. Själva missionen, befallningen om frälsning för varenda människa på jorden, som John Allen Chau gick i döden för – den var från början ett gott råd om att den som ändå är ute på resande fot lika väl kan ta sig en elev och engagera sig i denne.
My name is John and I love you and Jesus loves you.
Det är så svårt att hitta de rätta orden. Till och med det synbarligen lilla kan ställa till stora besvär. För hur berättar man om oliver för någon i den del av världen där olivträd inte växer? Översättaren, påpekar Johanna Larsson, har tre val: Antingen skriva oliv rätt upp och ned. Eller översätta själva konceptet – för en afrikan, exempelvis, motsvaras kanske oliven av en mango. Eller så kan man göra allt mer vagt och generellt, och använda formuleringen stenfrukt.
Oavsett hur man gör blir saker lost in translation, det eviga glider undan. Johanna Larsson försöker i stället hitta kärnan i andra ord än Bibelns. Hon listar de begrepp som sägs existera på alla språk: regn, sjö, frukt, frö, bad, tand, väg, hand och så vidare.
Finns det en delad erfarenhet i denna allmänmänskliga grund? Hon tänker sig det. Och i så fall borde det även finnas en delad allmänmänsklig erfarenhet av det heliga: ”stormnatten, solförmörkelsens isande stillhet/ den kraft med vilken mor och barn klamrar sig fast/ vid varandra och håller varandra/ vid liv”.
Jag tror hon är något på spåren.
Frågan är bara hur det var med John Allen Chau? Han var ingen poet. Och heller ingen lärare, såsom i de tidiga bibeltexternas missionsuppdrag.
Jag kan inte låta bli att tänka att han kanske framför allt var en ung man som längtade efter äventyr, och våghalsigt uppfann ett i Jesu namn.
För en verklig lärare sätter eleverna i fokus, utgår från dem. I det här fallet var de tilltänkta eleverna icke-engelskspråkiga och misstänksamma mot främlingar. Men John Allen Chau plaskade alltså in mot land med ett: My name is John and I love you and Jesus loves you.
Jag kan inte låta bli att tänka att han kanske framför allt var en ung man som längtade efter äventyr, och våghalsigt uppfann ett i Jesu namn. I National Geographics dokumentär har hans vänner berättat att han pratade om Norra Sentinel som ”Satans sista högborg på jorden”.
Detta är också problemet med missionen, vare sig den är religiös eller politisk: att den inte intresserar sig för att möta personerna den står inför. Den kör över, blind för allt annat än sig själv. När den möts av ett regn av pilar tar den ett steg framåt, och ett till. Missionärerna verkar betrakta det som romantiskt. Men mest av allt är det väl sorgligt?
Sentineleserna är aggressiva mot inkräktare, det är väl belagt. Men när jag rotar igenom internets arkiv hittar jag även filmer från när indiska antropologer åkte dit 1991 med kokosnötter, som inte växer naturligt på ön. Sentineleserna tog ivrigt emot dem, och det är noterat om dem sedan dess: De älskar kokosnötter (BBC 27/11 -18).
Hade utgången blivit en annan om John Allen Chau tagit reda på detta? I stället för att – med deras ögon sett – inkräkta på deras ö, med obegripliga skrik, och vägra backa.
Det går inte att veta. Inte heller går det att säga vem John Allen Chau innerst var. Vad som drev honom. Vad han tänkte och kände på den där stranden innan han dog. För vad vet man egentligen om en annan människa? Det är en alldeles för stor fråga. ”Bokstavstro” börjar i en något mindre ände, ordets: Vad betyder det?
Det är fint.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Hederskultur formade JD Vance – det lär vi snart bli varse
Liza Alexandrova-Zorina: Putin behöver inte deportera alla till Sibirien – det finns lättare sätt att få folk att försvinna
