Teater
”Tomten är far till alla barnen”
Av: Monica Rolfner och Rikard Bergqvist. Regissör: Rikard Bergqvist. Medverkande: Liv Mjönes, Linus Wahlgren, Fredrik Hallgren, Eva Röse, Julia Dufvenius, Inez Dahl Torhaug, , Magnus Betnér m fl. Scen: Cirkus, Stockholm. Längd: 2 tim 30 min inkl paus.
Julångesten kom tidigt i år. Först genom Teater Galeasens nattsvarta tolkning av ”Fanny och Alexander”, där den dåliga stämningen var påtaglig redan under dansen runt granen.
Nu går ridån upp för en annan disharmonisk julklassiker. ”Tomten är far till alla barnen” äger rum under en mardrömslik julafton, där alla blir för fulla och/eller har barn med varandra. På något märkligt – eller avslöjande – vis betraktas filmen som kvalificerad feelgood i alla fall. Kanske för att den tar julmyset som trycks ner i halsen på oss och kräks upp det igen?
Den stjärnspäckade uppsättningen på Cirkus i Stockholm verkar ha samma, ja, exorcistiska ambitioner. Tomtedjäveln ska fortfarande dö. Det är uppskruvat, både med hjälp av en flitigt använd vridscen och ett högintensivt skådespeleri. Barnen har fått brusreducerande hörlurar, gängkriminalitet fungerar som samtidsmarkör, men handlingen är relativt oförändrad. Fast på scenen blir historien uppförstorad till showformat, inklusive sångnummer och slapstick. Scenografin är en lyxig villainteriör, som kompletteras av projicerat snöfall och rökpauser vid rampen.
Det är jul igen hemma hos det perfekta paret Sara (Liv Mjönes) och Janne (Linus Wahlgren): hon är kärleksfull som en ångvält, han är en psykolog som finner sig i att bli överkörd. Alltså har Sara självklart, över huvudet på Janne, bjudit in hela tjocka bonusfamiljen. Iklädd röd sidenklänning och jättefläta lyckas Liv Mjönes med bedriften att framstå som minst lika manipulativt godhjärtad som Katarina Ewerlöf i förlagan.
Allt spårar ur relativt omedelbart, när Saras exmän plus respektive gör entré, men det tar ett tag för ”Tomten är far till alla barnen” att få ordning på kaoset. Det är mer kvantitet än kvalitet, både vad gäller tokiga rollfigurer och fyndiga repliker. Men att det blir för mycket av allt – ex, barn, sprit och hemligheter – är också hela poängen, och efter paus blir det övertygande groteskt och emellanåt riktigt roligt.
Då inser jag vad som i dag faktiskt är uppfriskande med filmen, som kändes modern och dammig på samma gång när den kom 1999. Förlagan uppfann inte fenomenet bonusfamilj men skildrade en långt innan SVT:s ”Bonusfamiljen”. Uppsättningen påminner om att ”Tomten är far till alla barnen”, jämfört med den folkkära tv-serien, är mindre inkännande och mer utlevande. Människorna på scenen får vara fula, sunkiga, dumma och jobbiga.
Till slut blir den här överfulla smällkaramellen en arbetsseger för en skicklig ensemble – inte minst Eva Röse, Julia Dufvenius och Maia Hansson Bergqvist. ”Tomten är far till alla barnen” utspelar sig i den lilla världen, som det talas längtansfullt om i ”Fanny och Alexander”, men erbjuder en frejdig skräckparodi på den.
