Drygt 50 år efter att astronauter sist studsade omkring på månen satsar Nasa enorma resurser på att återigen skicka människor till vår närmaste himlakropp. Och den här gången ska det göras på ett så grönt sätt som möjligt. Både månfärden, som är planerad till september 2026, och den bredare ambitionen om att sprida mänskligheten över solsystemet, håller nämligen på att bli en skräpig historia.
Dels finns det i nuläget över 200 ton material från olika expeditioner på månen. Det finns även ungefär 40 000 skrotdelar i rymden som är större än 10 centimeter enligt europeiska rymdorganisationen ESA. Vidare finns det 1,1 miljoner skrotdelar som mäter mellan 1 och 10 centimeter och 130 miljoner mellan 1 millimeter och 1 centimeter.
I mars i år krossade fallande rymdskrot med en vikt på 700 gram ett tak på en bostad i Florida. Skrotet brann inte upp när det äntrade atmosfären, vilket majoriteten annars gör.
Nasa utlyste nyligen en tävling med 3 miljoner dollar i prispotten, där deltagare från hela världen uppmanas komma på smarta återvinningslösningar både för framtida rymdfärder och en möjlig permanent bas på månen.
Förutom den enorma mängd energi, resurser och material som en rymdfärd eller månexpedition kräver, och hittills lämnar efter sig, finns det mer människonära praktiska saker som också behöver lösas framöver.
Ta en sådan sak som kisset och bajset. Enkelt att göra sig av med och på olika sätt återvinna här nere på jorden. Men på månen? Inte många buskar att smita in bakom när det trycker på. Hittills har Nasas månexpeditioner löst det genom att dumpa en del av astronauternas blöjor – även om de officiellt har mer tekniska namn – i påsar på månens yta tillsammans med annat ”skräp”.
Nasas officiella lista över vad som lämnats kvar på månen vid de sju expeditionerna hittills listar fem ”avföringsuppsamlare” (defecation collection device), men också en stor mängd tv-utrustning, ett par golfbollar och ett spjut – för att ge några exempel.
Nasa har tidigare indikerat att de vill plocka hem en del av skräppåsarna, inte enbart för att städa upp efter sig. Bajspåsarna kan nämligen eventuellt ge svar om livets uppkomst och motståndskraft.
Avföring innehåller som bekant gott om bakterier, en form av liv som gillar vissa förutsättningar. Men som också, på det övergripande planet, är otroligt anpassningsbara till extrema förhållanden. Månen utgör på det sättet det mest extrema testet hittills där människor kunnat observera utvecklingen, med temperatursvängningar från omkring minus 170 grader till plus 120 grader. Något atmosfäriskt skydd från solens strålning finns det heller inte att tala om. Kan bajsbakterierna i påsarna från 1970-talet ha överlevt den miljön i över 50 år?
– Det finns ingen definition av liv som säger ”det kan aldrig finnas bortom den här temperaturen, salthalten, eller syranivån”, säger biologen Margaret Race vid amerikanska SETI-institutet, som söker efter liv i universum, till sajten Vox.
– Vart vi än tittar så hittar vi liv, fortsätter hon.
Om Nasa lyckas hämta dåtidens skräppåsar och om de fortfarande innehåller bakterier – kan det ge oss svar på frågor om livet, universum och allting?
Med största sannolikhet är allt som en gång levt i skräppåsarna dött. Men skulle något leva, om än blott på bakteriell nivå, väcker det frågan om hur långt mänskliga bakterier skulle kunna färdas i rymden – och på det filosofiska planet ifall andra former av ”liv” kan ha färdats till oss på liknande sätt i tidernas begynnelse.
