Sagolik melankoli och fotboll när MacMillan hyllades på Tonsättarfestivalen

Det är inte varje kväll slagverkaren får blåsa i domarvisslan, men fredagens festivalkonsert bjöd på spänningsladdat spel i dubbel bemärkelse. Orkesterverket ”Eleven” – som i elvamannalag – hämtar både teman och aggressiv energi ur fotbollen. Men så är James MacMillan inte bara en stridbar figur i skotskt musikliv, utan även hängiven Celticsupporter.

Föremålet för årets tonsättarfestival är en internationellt etablerad kompositör och dirigent, på hemmaplan dubbad till Sir, men något av en doldis för en svensk publik. Här är det chefdirigenten Ryan Bancroft som talat sig varm för MacMillans musik. Det må vara hänt en gång, men i enlighet med ”Lex Harding” i Berwaldhallen bör dylika lanseringar framöver hanteras med försiktighet för att undvika anglosaxisk slagsida i verksamheten.

Med det sagt kännetecknas MacMillans tonsättarskap av både lättillgänglighet och bredd med ett antal stilar att välja på i garderoben. Såväl symfonierna som den katolska körkostymen har denna helg fått stanna hemma, men det skimrande sakrala gör sig påmint även i sekulära verk. Däribland trombonkonserten, komponerad till minne av femåriga barnbarnet som dog, och baserat på ett spöklikt tema som återkommer i olika skepnader.

Det finns något både naivt oskuldsfullt och osaligt över den här musiken som under torsdagens invigning fick ett uttrycksfullt framförande av Kungliga Filharmonikerna med Peter Moore som trombonsolist under ledning av Bancroft. På många sätt är verket typiskt för hur MacMillan gärna arbetar med kontrasterande texturer och utbrutna instrumentgrupper i dialog. Här samsas både hymn och brassband – på gott och ont.

I programboken säger MacMillan att han skriver för en ”nyfiken” lyssnare som, i likhet med honom själv, törstar efter något han ännu inte känner till. Ändå är hans kompositioner ofta präglade av något välbekant. Som nya sambeställningen ”Ghosts”, en konsert för orkester hemsökt av både Beethoventrio och Debussy. Här blev det ett tacksamt uppvisningsstycke för konstellationer av olika instrumentgrupper mellan minimalism och sjudande vinjettmusik.

Tondikten ”The death of Oscar” fångade i sin tur upp en mer mytologisk bild av det keltiska arvet. Folkmusik från både Skottland och andra håll är ett återkommande drag hos MacMillan. Det kan anas i form av både enkla melodier och dansanta rytmer, som i fredagens halvtimmeslånga ”Tryst” från 1989 med örebroarna Svenska Kammarorkestern och australiske Brett Dean på pulten.

Men även i form av en melankolisk ådra som i sagolikt vackra (men ibland våldsamt Sjostakovitjskeva) violinkonsert nr 2. Skira passager har ett släktskap med de högtflygande tonerna i engelsmannen Ralph Vaughan Williams violinklassiker ”The lark ascending”. Musiken vecklar ut sig ur tre ackord och låter mellan lyriska passager Ava Bahari – en Berlinbaserad göteborgare – gå i yvig dialog med alltifrån kontrabas till fagott och flöjt.

Tonsättarfestivalen har varit Konserthusets flaggskepp för ny musik sedan 1986. Det är ett tacksamt tillfälle lära känna ett tonsättarskap, men kan även blotta svagheter i en produktion som mått bättre av att spridas ut över säsongen. På senare år har valen framstått som tämligen godtyckliga. Kanske är det dags att fila vidare på både innehåll och form.