Roman
Guadalupe Nettel
”Det enda barnet”
Övers. Hanna Nordenhök
Norstedts, 254 sidor
Väninnorna Laura och Alina är överens: De är inte den sortens kvinnor som tänker offra sin frihet för att skaffa barn. De ser sina bekanta försvinna in i familjedimmorna och lovar varandra att aldrig göra samma misstag.
Laura är så trygg i sitt beslut att hon steriliserar sig. Frihet för evigt uppnådd! Hon flyttar in i en ny lägenhet i Mexico City för att skriva på sin avhandling, men störs med jämna mellanrum av grannpojkens högljudda ilskeutbrott. En dag får hon nog och knackar på dörren – och inleder en trevande vänskap med pojken Nicolás och hans mamma.
Alina tvingas å andra sidan erkänna för Laura att hon ändrat sig – tillsammans med sin partner har hon påbörjat fertilitetsbehandlingar och blir till slut gravid. Inuti henne växer en liten flicka, Inés, som ska komma att omkullkasta allt hon och Laura drömt om.
Den mexikanska författaren Guadalupe Nettel har blivit internationellt uppmärksammad för ”Det enda barnet”, hennes fjärde roman, som bland annat nominerats till det internationella Bookerpriset. Och säga vad man vill om triggervarningar i litterära sammanhang, men här kommer en: Är du gravid, eller försöker bli, är detta en roman du förmodligen bör vänta med att läsa.
För när Alina går på en rutinkontroll slutar den med ett fasansfullt besked: hennes dotters hjärna har inte utvecklats på flera månader. Hon måste förbereda sig på att det i högsta grad levande barnet hon bär på kanske inte kommer att klara sig utanför livmodern. Inés ska födas, men till vilket pris? Till vilket liv?
Nettel styr modigt berättelsen rakt mot det mest smärtsamma man kan tänka sig.
”Det enda barnet” är en utforskande roman om alternativa familjebildningar, om vilka vuxna som rör sig kring ett barn och vad de kan få för betydelse för den sårbara lilla människan, ja, vilken slags frihet som faktiskt kan skapas med ett barn som mittpunkt. Och Nettel styr modigt berättelsen rakt mot det mest smärtsamma man kan tänka sig. ”Det finns ett ord för en människa som förlorar sin make eller maka, och ett annat för barn som förlorar sina föräldrar”, skriver hon. ”Men vi har inget ord för föräldrar som förlorar sina barn. […] Det står för något så skrämmande, så oacceptabelt, att vi vägrar ge det ett namn.” Men också vackra ting, nya sorters kärlek, visar sig vara svåra att namnge.
De två parallella berättelserna – om Alina och Inés, om Laura och Nicolás – korsbefruktar varandra och blir tillsammans så drabbande att det faktiskt är helt överflödigt att Nettel också insisterar på ett löpande sidospår om ett par duvor som bygger bo på Lauras balkong för att kläcka en gökliknande unge. Jag är vanligtvis aldrig den som säger nej till en god metafor, men avsaknaden av subtilitet blir i det här sammanhanget lite väl skränig.
Det är synd, för ”Det enda barnet” är i övrigt en urstark berättelse om det lilla livets stora katastrofer och små mirakel. Det är inte allt för ofta man läser en roman som både utdelar slag i magen och lyckas vara hoppfull, men Guadalupe Nettel har skrivit just en sådan.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
