Dans
”Dolly”
Koncept/koreografi: Or/Eller.
Scenografi: Johannes Fäst.
Kostymdesign: Naemi Gustavsson.
Musikläggning: William Rickman.
Medverkande: Anja Arnquist, Madeleine Lindh, Sam Huczkowski.
Scen: MDT, Stockholm.
Speltid: 1 timme.
Ett ljust moln svävar över golvet. Ett knippe vita kalasballonger håller med osynliga trådar upp det ulliga lilla molnet, som lyfter uppåt när prövande fingrar drar bort några tussar av dess vadd, men sjunker mot golvet när fluffet sätts tillbaka. Vad är rätt mängd för att molnet ska få eget liv och röra sig fritt? Och vänta nu, har det inte formen av ett litet vitt får?
Den här nyfiket undersökande leken med molnformationen sker en bit in i ”Dolly”, det nya verket av Or/Eller som har premiär på MDT. Just nyfiket undersökande, lekfullhet och förbindelsen mellan rörelse, rumslighet och scenografi är typiska element för den koreografiska duon bestående av Anja Arnquist och Madeleine Lindh. Till exempel har de tidigare låtit publiken klättra i ett stort nät i interaktiva ”Web” och uppföljaren ”Net”.
Fåret Dolly var det första däggdjuret som klonades från ett vuxet djur och hon fick sitt namn efter countrystjärnan Dolly Parton. Ordet ”Dolly” kan också syfta på en docka. Se där, en associationskedja som verkar ha satt inspirationen i rörelse i ”Dolly”. Det är ett verk som uttalat funderar över vad det betyder att komma till liv och som gör det i form av tre skapandeperspektiv: klonen, konstnären och det imaginära.
Och visst skymtar de tre tankefigurerna där när Arnquist, Lindh och Sam Huczkowski rör sig, ibland i duetter, ibland som en trio. Som i sekvenserna av kopierande dubbelgångaraktig simultandans, i scenen när de stolt framskapar sig själva genom att dekorera sig med lösa läppstiftsmunnar i glaskonst, eller i stunderna då en dansarkropp kan bli en stilla flyttbar dockvarelse.
Men min rekommendation är ändå att släppa de konkreta fästpunkterna klonfåret, Parton och dockan fria, och bara flyta vidare med rörelserna som får eget liv i rummet. ”Dolly”, som har en del väl långsamma och omständliga partier, är nämligen som bäst i de stunder när verket blir en egen värld att vara i, när dansen tar över. Från små detaljerade rörelser med fingrar och tår, till euforiska sträckta bensparkar över hela golvet.
Tiden utmäts genom en konstruktion där en stor svart låda obönhörligt vevas ner från taket och kastar sin allt tydligare skugga över scenen. Ett kontrasterande mörker som förstärker känslan av att i rörelserna, under den korta timme som vi har här tillsammans, uppstår liv.
