Alla som vistas vid vårt älskade innanhav vet att Östersjön inte mår bra och att många av fiskebestånden är på väg att försvinna. Torsken tycks snart vara helt borta och i vissa områden verkar strömmingen vara på väg åt samma håll.
Trots det har EU:s fiskeministrar kommit fram till att strömmingsfisket i Bottenhavet och Bottenviken kan fördubblas (+108 procent) nästa år. Sveriges landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) röstade inte nej.
Visst fattas det hel en del dumma beslut i EU, men det här kvalar ändå in på prispallen.
Varför sade Sverige ja? När jag lyssnar på Ebba Busch (KD) i riksdagens kammare begriper jag först ingenting. Emma Nohrén (MP) har ställt en fråga om de ökade fiskekvoterna och när Busch svarar darrar hennes röst av indignation.
”Alla vi i Sverige som vet hur tufft det är för fiskebestånden vet vilket katastrofbeslut det här är från EU-nivån”, förklarar Busch. ”Är Sveriges regering nöjd med utfallet av förhandlingarna? Nej. Hade det varit ännu värre om vi inte hade varit i rummet och ensamma drivit på för att trycka ner kvoterna? Ja.”
Jaha. Det är så snacket går. Sveriges vice statsminister tycker att EU:s fiskeministrar fattade ett beslut som innebär ”en katastrof”, men att rösta nej ansågs inte vara ett alternativ.
Kruxet är förstås att den som medverkar till en kompromiss bör stå bakom den även om slutresultatet bara blir halvbra.
Så är det förstås inte. Visst kan ett EU-land förhandla, slåss för sin ståndpunkt, försöka övertyga andra – men ändå (i sällsynta fall) till sist säga: Tyvärr. Det här duger inte för oss. Vi röstar nej.
Hittills har regeringens ministrar inte heller verkat skämmas när de då och då säger nej (minns till exempel naturrestaureringslagen). Men denna gång låter det från Rosenbad som om ett sådant beteende är omöjligt, eftersom det skulle skada Sveriges möjlighet att få inflytande.
Ett tryck på nej-knappen kan förvisso innebära en sådan risk. När Sverige för snart trettio år sedan var helt ny EU-medlem blev det tydligt att ett intensivt nej-röstande kan leda till isolering.
Den gången följde Sverige den stora förebilden Storbritannien, som älskade att demonstrera en annan åsikt än EU-majoriteten. Under 1995 lade svenska ministrar totalt 34 nej-röster i EU, vilket fortfarande är rekord för vårt land.
Men ganska snart insåg de flesta att nej-röstandet var ineffektivt. Ett land som vill ha ett ord med i EU-laget måste ge och ta och försöka komma överens med andra.
I dag säger Sverige ganska sällan nej under slutomröstningarna i rådet. En kartläggning från Europaportalen visar att vårt land sedan 2013 har röstat ja nästan 98 procent av gångerna, vilket är nära EU-snittet.
När Kullgren träffade riksdagens EU-nämnd inför rådets avgörande möte om fisket i Östersjön lovade han att ”medverka till att hålla nere kvoterna så långt som möjligt”.
Kruxet är förstås att den som medverkar till en kompromiss bör stå bakom den även om slutresultatet bara blir halvbra. Annars minskar landets trovärdighet som förhandlare.
Men ibland står något viktigare på spel. Och det gjorde det för Peter Kullgren.
När Kullgren träffade riksdagens EU-nämnd inför rådets avgörande möte om fisket i Östersjön lovade han att ”medverka till att hålla nere kvoterna så långt som möjligt”.
Vad som sedan hände vet bara de som deltog. Kullgren hävdar att kvoterna skulle ha blivit ännu större om han inte hade argumenterat mot, men att han inte vågade pressa på alltför mycket. ”Risken hade då varit uppenbar att man inte hade lyssnat på oss”, förklarade han i Aktuellt.
Kullgren hade förvisso ett tufft uppdrag. Inte ens Finlands fiskeminister ville ha lägre kvoter i Bottenhavet, utan hänvisade till de forskare som kommissionen anlitat och vars bedömningar gick ut på att läget för bestånden av strömming har förbättrats något. Men innebar det grönt ljus för fördubblat fiske? Någon sådan rekommendation fanns inte.
Eftersom Ebba Busch tycker att beslutet innebär en katastrof är det hur som helst läge för en och annan självkritisk fråga i Regeringskansliet. Varför misslyckades ministern med att övertyga sina kollegor? Var det verkligen rätt att ligga lågt och låta bli att driva den svenska positionen med mer tryck? Hur ska bedömningarna som forskarna lämnar till kommissionen egentligen tolkas?
När Kullgren insåg att han skulle bli helt överkörd borde han ha röstat nej till hela paketet. Det hade inte förändrat någonting i sak (beslut om fiskekvoter fattas med kvalificerad majoritet), men något viktigare stod på spel: Östersjöns framtid och svenska medborgares förtroende för politiken.
Kullgren hade kunnat hänvisa till ett omfattande folkligt, politiskt och vetenskapligt stöd i Sverige för att det behövs tuffare tag. Efter EU-ministrarnas idiotiska beslut borde han också undersöka möjligheten (sådan finns) att driva igenom kraftfulla nationella åtgärder i svenska vatten. Estlands omtalade förbud för bottentrålning sägs till exempel ha fått effekt på andra sidan Östersjön.
Om Kullgren hade vågat markera mot övriga fiskeministrar skulle han kanske inte ha blivit särskilt populär på kommande rådsmöten. Men den som står för sin åsikt och har starkt stöd på hemmaplan kan också bemötas med respekt.
Läs också:
Ledare: Rädda Östersjön, innan det är för sent
Susanne Nyström: Ulf Kristersson vill vara vår tids Ingvar Carlsson – därför lyckas han inte
