De fyra temperamenten
Verk av Beethoven, Mozart, Nielsen
Solist: Marie-Ange Nguci
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Alan Gilbert
Scen: Konserthuset, Stockholm
Hur låter ett koleriskt allegro? Eller ett flegmatiskt dito? Carl Nielsen ger utförliga svar i sin andra symfoni, komponerad vid förra sekelskiftet. Inspiration fick han på en bykrog där han roades av några naivistiska tavlor föreställande de fyra temperamenten.
Kolerikern blev en stormig, vilt fäktande första sats. Finalen ystert framrusande med sangviniskt lättsinne. Däremellan en lojt vaggande flegmatiker, full av danskt hygge och ett tungt suckande andante med inslag av melankoliskt självmedlidande. En symfoni präglad av såväl psykologi som humor.
Något som Nielsen hade gemensamt med Mozart. Här passande nog med en älskad pianokonsert, nr 21, gemenligen kallad ”Elvira Madigan” också utanför Sveriges gränser. Solist var det fransk-albanska stjärnskottet Marie-Ange Nguci, som verkade känna till Bo Widerbergs filmklassiker. För i den ljuva satsen fyrade hon av fyra skarpa bastoner…
Annars präglade hennes spel av ett nyktert anslag, briljanta löpningar och busiga utsmyckningar. Ett virtuost extranummer för hennes distinkta vänsterhand antydde att pianistiska fantomer som Skrjabin, Ravel och Prokofjev ligger henne nära – något Marie-Ange Nguci kan ge prov på vid sin recital i Konserthuset nu på söndag.
Alan Gilbert svarade för ett utsökt underarbete till pianokonserten, snyggt fraserat med sinne för den talande gestik som är så typisk för operakompositören Mozart. En förmåga som inte var Beethovens bästa gren, men väl den dramatiska kraften. Den tragiska uvertyren till ”Coriolanus” är en obönhörlig urladdning där ingen kan missta sig på subjektets våldskapital och dess nesliga sönderfall. Särskilt som Filharmonikerna på slutet finlirade fram en ynkedom i pianissimo. Med Alan Gilbert visade de att Beethoven visste en del om fallna hjältar.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik
