I Göteborgsoperans ”Otello” saknas kärleksparets passion

Få operatonsättare har erövrat känslan av rörelse som Giuseppe Verdi. I hans ”Otello”, baserad på Shakespeares drama, är detta drivet till sin spets. Som om dess yttersta syfte var att gestalta en oavbruten följd av igångsättningar, där ingenting kan sägas eller tänkas innan det sekunden senare försätts i handling, för att rörelsen ska ta en ny väg. I Verdis brevväxling med sin librettist Arrigo Boito talas det också om en ”musikens logik” som är friare och snabbare i en opera än i en talpjäs – och där bara några takter kan förändra precis allt.

När amerikanske regissören Robert Wilson gästade Göteborgs dans- och teaterfestival i somras berättade han om sin syn på rörelsen, att den likt ljudet aldrig upphör, inte ens då det är helt stilla. Och att man som iscensättare därför måste fråga sig var en rörelse kommer ifrån och vart den är på väg – i varje moment. Som exempel tog han sin senaste uppsättning av ”Otello”, vilken börjar med ett dramatiskt stormoväder över havet. Men för Robert Wilson kunde inte operan börja så, för varifrån kommer oväsendet och den rasande rörligheten i Verdis musik? Därför inledde han operan i tystnad med en film som i slowmotion visar hur en elefant faller ner till marken och dör – för att framkalla den hejdade rörelse och det ohörbara dån som i ett enda kraschande slag sätter i gång själva stormen. Ur vilken operans tragiske hjälte Otello uppstår och stiger i land.

Den här öppningen mot havet och dess rörelseenergier som var så viktig i Verdis och Boitos omdiktning av Shakespeares drama känner man inte mycket av i Göteborgsoperans nya uppsättning. Med Rafael R Villalobos (regi) och Emanuele Sinisi (scenografi) utspelas ”Otello” i ett stängt rum som liknar en anstalt. En sluten institution som, enligt deras kommentarer i programbladet, vill symbolisera de maktstrukturer som gjort dramats personer till vilka de är. Att våldet hos Otello (Michael Weinius) bottnar i att han mobbades som barn och att Desdemona (Julia Sporsén) med sin offermentalitet är traumatiserad av att som liten ha sett sin slagna mamma ta livet av sig. Så ”förlora er inte” i denna opera, uppmanar de två iscensättarna oss. Vilket osökt får mig att tänka på den person i publiken som, under en föreställning av pjäsen ”Othello” i Kansas City sent 1800-tal, i slutscenen reste sig upp och sköt ner Othello för att rädda Desdemona.

Att som nu i Göteborg så starkt förankra operans kärlekspar i var sina livshistorier försvagar inte bara passionen mellan dem utan även den allmänmänskligt tragiska dimensionen i dramat. Samt sätter Otellos oförankrade rival Jago (Jens Söndergaard) ur spel. Förutom när denne framstår som bättre lämpad för att spela squash än honom.

Starkast i denna briljansfattiga ”Otello” lyser orkestern som under Vincenzo Millitarìs ledning inte försöker rädda Verdis opera från sig själv. Och Julia Sporsén som helt ensam i sin slutscen framkallar det mest ofattbara hos Desdemona. Inte det skadeskjutna, utan det oförstörda. Den helande rörelsen i de obrutna melodilinjerna.

Läs mer om opera.