Mannen kommer gående mot mig i den stora plenisalen Nizami i Baku Stadium i Azerbajdzjan. Klockan är kvart i fyra på natten. Först tittar han på mig med ett leende. Jag ler tillbaka.
”Är du nöjd med överenskommelsen?” frågar jag.
Då inser han att jag är journalist.
Prins Abdulaziz bin Salman, den saudiska energiministern, vänder bort blicken och skrider snabbt bort över golvet i sin bruna dräkt, följd av sitt vitklädda entourage.
Jag vet redan svaret. Om någon på klimatmötet COP29 nöjd, så är det han.
När klimatmötets ordförande Mukhtar Babayev slog klubban i bordet vid tretiden på söndagsmorgonen bröt först jubel ut. Det lät som att vi alla – de mest sårbara, framtida generationer, hela världen – var vinnare.
Men jublet fastnade snabbt i halsen.
Indiens delegat begärde ordet – och förkastade rasande både processen och resultatet.
– Det här dokumentet är inget annat än en optisk illusion, sade hon och rev ner applåder i plenisalen.
När EU:s klimatkommissionär Wopke Hoekstra pratade, protesterade delegater och aktivister genom att hosta högt.
Raseriet mot det som skett i Baku är motiverat, världens fattiga länder var sannerligen inte några vinnare i Baku. ”Trillions, not billions”, ropade aktivister i korridorerna under dagarna fram till lördagen – men de fick just billions. Ett klimatstöd på 300 miljarder dollar om året från rika till fattiga länder till 2035 är ett steg framåt, enligt Parisavtalets krav, men oerhört långt från de tusentals miljarder dollar som behövs.
När FN utifrån de fattiga ländernas klimatplaner beräknar hur mycket stöd de behöver för sina åtgärder, landar siffran på 1 000 miljarder dollar om året. Och pengarna behövs nu, inte om 10 år.
I många fall handlar det om att bygga exempelvis tidiga varsningssystem som visat sig vara skillnaden mellan liv och död när extremväder drar in – extremväder som allt oftare konstateras ha orsakats av människans, och främst rika länders, utsläpp.
Men inte heller utskällda EU var någon vinnare i Baku. Väckarklockorna i klimatet ringer i det närmaste konstant under 2024, med rekordhöga temperaturer, rekordhöga halter av växthusgaser, en kavalkad av extremväder. Mitt under klimatmötet slog en dödlig supertyfon till mot Filippinerna.
Men världens ledare fortsätter trycka på snooze. Trots EU:s ansträngningar fattades i princip inte ett enda beslut som lär leda till några minskade utsläpp på COP29.
Nej, om någon är den stora vinnaren i Baku, är det prinsen i den guldfärgade skruden – som framgångsrikt lyckades blockera allt från språk om genus och fossila bränslen till utvidgad givarbas till fattiga länder.
Var överenskommelsen en katastrof? Nej, en kollaps av förhandlingarna hade varit en katastrof. Då hade det funnits goda skäl att oroa sig för Parisavtalets framtid. Den oron är inte helt bortblåst nu, men att världens länder lyckas träffa en överenskommelse under rådande omständigheter är ändå någon form av framgång.
Och här är själva grundproblemet med de globala klimatförhandlingarna:
Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan vad som behövs – och vad som är möjligt. Och frågan är om skillnaden någonsin varit så stor som i år, på COP29 i Baku.
Den extremt utmanande geopolitiken, där USA är en lam anka inför Trumps tillträde och de svåra väpnade konflikterna river upp djupa sår i det globala samfundet är sannolikt ett skäl till misslyckandet. Ett annat att så många regeringschefer genom sin frånvaro skickade signalen att vad som sker på klimatmötet inte är så viktigt. Värdlandet och fossildiktaturen Azerbajdzjan verkade heller inte vara så engagerad i att få fram en stark överenskommelse.
Men frågan är om det inte också finns ytterligare en förklaring: den extrema distansen mellan delegaterna i förhandlingsrummen – och den verklighet som de som lever i klimatkrisens frontlinjer får utstå.
– År efter år tar vi med våra berättelser om hur vi drabbas av klimatförändringarna till dessa möten – och får bara sympati, men ingen verklig handling. Vi är inte här för att berätta historier. Vi är här för att rädda våra samhällen, sade Marshallöarnas Tina Stege i förhandlingarnas slutskede.
Världens framtid förhandlas bland luftkonditionerade konferensanläggningar med hundratals leende volontärer, där makt och pengar styr vad som sägs och görs. Och där historierna från dem som drabbas värst av beslutens konsekvenser, kanske helt enkelt inte tränger igenom.
Viktigaste besluten på COP29
● 300 miljarder: Det globala klimatstödet från rika till fattiga länder, i form av bistånd och rabatterade lån, ska öka från dagens 100 miljarder dollar om året till 300 miljarder dollar om året till 2035. Med inflationen medräknad är det en ungefär en dubblering.
● 1 300 miljarder: Ett övergripande mål på 1 300 miljarder dollar om året i klimatfinansiering till 2035 sätts för att hjälpa fattiga och sårbara länder ställa om från fossilt och skydda dem mot klimatförändringarnas effekter. Här räknas även så kallade syd-till-syd-samarbeten, samt eventuella innovativa finansiella lösningar som internationella avgifter på fossil energi, flygande eller sjöfart.
• Baku to Belém Roadmap to 1.3T: Ett nytt arbetsprogram ska det kommande året se hur man kan mobilisera ännu mer pengar genom ”innovativa pengaflöden”, med sikte på att nå 1 300 miljarder dollar om året totalt till 2035.
● Kina då? Rika länder ville inför mötet pressa för att länder som Kina och Gulfstaterna, som räknas som utvecklingsländer i klimatförhandlingarna, skulle tydligare inkluderas bland givarländerna. I den nya texten ”uppmuntras” utvecklingsländer att bidra till finansieringen, något som ses som en förlust för bland andra EU.
● Utsläppshandeln: Regler för global utsläppshandel klubbades, vilket ses som en framgång – samtidigt varnar bedömare för att regelverket öppnar för fusk.
● Utsläppsminskningar? Inga framsteg gjordes, men EU menar att det var en framgång att skydda förra årets överenskommelse från Dubai där världens länder bland annat enades om en ”omställning bort från fossila bränslen”.
Källa: UNFCCC
