Teater
”Pimple pop”
Av Robin N Spegel.
Regi: Lisa Färnström. Scenografi och kostymdesign: Johanna Mårtensson. Mask- och perukdesign: Alexander Wernersson. Filmfotograf: Milja Rossi. Medverkande: Emily Jankkila, Bodil Malmberg, Elina Norén Sandberg, Nina Rashid. Scen: Unga Klara, Stockholm. Samproduktion med Västmanlands teater. Längd: 1 tim. Rekommenderas från 13 år.
Nästa år firar Unga Klara 50 år, men redan i december kommer här att dansas och samtalas till Suzanne Ostens minne. På denna scen har hon, tillsammans med sina medarbetare och efterföljare, sprängt gränserna för vad man ansett vara möjligt att beröra i scenkonst för barn och unga och alla, och då menar jag verkligen alla – från bebisar till gamlingar – har vi blivit berörda. Rent av omskakade i grunden. Inget ämne för tungt. Ingen unge lämnad utanför. Fan, vad hon fattas oss.
Att Robin N Spegels ”Pimple pop”, efter en spelperiod på Västmanlands teater, är den första föreställningen att ha Unga Klara-premiär sedan Ostens död är en liten hyllning i sig. För här samsas ren scenenergi med ett berättande i jämnhöjd med de unga den skildrar. Om historien är rak, ett triangeldrama mellan Kela, Minoo och Ville där vänskap sätts på prov på grund av förälskelse, är Lisa Färnströms iscensättning desto mer vindlande. Inte minst tack vare de återgivna bilderna från alla de kameror som antingen monterats upp på olika platser i scenrummet eller utvidgar gränserna för detsamma genom att hänga med rollfigurerna ut genom teaterns dörrar.
Rent lycklig blir jag när vi får följa med på språngmarsch in i gångarna under Sergel torgs glasobelisk, som en samtidsblinkning till Kenta och Stoffes tjurrusning genom samma kvarter i ”Dom kallar oss mods”.
Ett ständigt bildflöde som blir omöjligt att separera från de unga huvudpersonernas liv. Ett långfinger uppsträckt mot allt vad skärmförbud heter
Användandet av filmade element är förstås inget anmärkningsvärt i sig, för en luttrad scenkonstbesökare snarare ett lite trött grepp. Även här blir vi pådyvlade kameravinklar som ibland ter sig obegripliga. Vad är det exempelvis med Kelas nattygsbord som är så viktigt? Med det sagt blir bildanvändandet samtidigt en del av föreställningens själva rastlösa nerv. En plötslig medveten, konspiratorisk blick som riktas rakt in i kameran, detaljer som syns och lyfts (Kelas mammas läsande av bladvändaren ”Älskade förbannade tonåring”), desperata mess eller skruvade vinklar som förhöjer skildrandet av trions drogrus. Ett ständigt bildflöde som blir omöjligt att separera från de unga huvudpersonernas liv. Ett långfinger uppsträckt mot allt vad skärmförbud heter.
Att ”Pimple pop” också passar på att involvera filmisk dramaturgi med insprängda, avfilmade förhörsrumsscener känns mindre relevant för berättelsen. Här är det det relationella, snarare än konstruerade spänningsmoment som hittar vägen in i hjärtat. Spegels text lyckas också med konststycket att involvera sprängstoff som transidentitet, fosterhemsplacering och missbrukande föräldrar utan att det blir vare sig präktigt eller crinch. Men då är det också en ljuvlig liten ensemble vi möter. Bodil Malmbergs slängiga världsförbättrarmamma flankerar fint den unga trio där Emily Jankkilas svartsjuka Minoo får agera ut sin inre dramaqueenmartyr medan Elina Norén Sandberg och Nina Rashid ömsint mejslar ut en spirande förälskelse med förhinder.
Unga Klara fortsätter att beröra oss alla.
Läs också:
Ingegärd Waaranperä: Suzanne Osten var viktigare än både Bergman och Norén
