Äktenskapsthrillern ”Levande och döda i Winsford” är bäst ute på heden

Ah, den mytiska och fantasieggande engelska heden. Dimmig, karg och vidsträckt – sedan urminnes tider en tummelplats för druider, älvor och andra väsen och så klart Baskervilles hund. Det som sker på heden, stannar på heden. Filmens engelska titel ”Unmoored” antyder att något ändå är på väg att lösgöra sig från sin kolsänka, en tidlös ondska eller kanske bara otäcka minnen.

Men… nja, den för Håkan Nessers förlaga så viktiga heden i Exmoor utgör här mest en fond för en tillkämpad kärleksrelation mellan huvudpersonen Maria och en helyllemysig man som dyker upp ur dimman, som ett svar på hennes outtalade bön om att träffa en omtänksam karl. Alltså någon som är en direkt konstrast till hennes hemske make.

Men det börjar i en svensk tv-studio där programledaren Maria (Mirja Turestedt) är i sitt rätta element, avlossar de vassa frågorna och ställer folk mot väggen. Leendet är fixerat framför kamerorna men i hemmet åker mungiporna ner. Där väntar hennes man Magnus (Thomas W Gabrielsson), en känd författare som blivit anklagad för våldtäkt av en ung kvinna. Tabloidjournalisterna häckar utanför den luxuösa villan.

Magnus bedyrar sin oskuld, det är ”ju bara en tjej som vill ha uppmärksamhet”, och Maria står vid hans sida. Han bestämmer att de ska ta en långsemester i Marocko för att komma undan, hon vill hellre till England men det är hans ord som gäller. Besynnerligt nog väljer de att ta bilen till Afrika, men svänger först förbi Polen eftersom ”det ligger på vägen”… Efter ett ödesdigert stopp i nämnda land åker Maria ensam mot England.

Långfilmsdebuterande duon Caroline Ingvarsson (regi) och Michèle Marshall (manus) vrider, bänder och knådar Nessers roman (och dess geografi) för att få den att klocka in på ynka 92 minuter – vilket oavsett förlaga är ett knepigt företag. Nessers kontemplationer över sorg och medelklassågren har kokats ner till en enkel historia om en kvinnas tendens att göra usla val. Det värsta var väl att hon gifte sig med sin universitetslärare som, efter 27 års äktenskap, visar sig vara ett ärkesvin.

Det finns absolut en tänkvärd berättelse här, om hur en uttalad feminist har svårt att leva efter sina egna ideal, om en kvinnas brutala uppvaknande och det brott som följer på det. Men även om konflikten mellan teori och praktik är svårupptäckt för Maria kan vi läsa den i eldskrift, och psykologin är, för att uttrycka det milt, inte helt finstilt.

Här är en förgrämd fru verkligen förgrämd, hela tiden, Magnus är så manschauvinistisk att Henrik VIII hade blivit imponerad och scenen från spritfesten i Polen, där fjällen faller från Marias ögon, är subtil som en vodkashot.

Nej, ta mig tillbaka till Exmoor. Fint och suggestivt fångat av den polske fotografen Michael Dymek (”Sweat”, ”Flickan med nålen”). Även om filmen inte till fullo tar vara på dess ominösa kraft är det ändå just Heden som lever kvar i sinnet efter ett besök hos de ”Levande och döda i Winsford”.

Se mer: Tre filmer från den engelska heden: ”Baskervilles hund” (1959), ”Wuthering heights” (2011), ”The woman in black” (2012).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin