I både verkligheten och världsdramatiken kom det att handla om ett stycke tyg.
I det första fallet, ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsärenden, var det en blå frottéhandduk. Den påträffades prydligt hopvikt bredvid en svart sopsäck innehållande en styckad kvinnas kropp. En av de misstänkta gärningsmännens hustru kunde bekräfta att hon och mannen haft just en sådan handduk i hemmet men att den nu var försvunnen.
I det andra fallet, en av världslitteraturens stora tragedier, är det en broderad sidennäsduk. En kvinna har fått den av sin man som kärleksgåva. Nu är den försvunnen och har i stället synts i en annan mans ägo. Den av svartsjuka förblindade maken finner detta vara ett ovedersägligt bevis på hustruns otrohet och stryper henne till döds.
Ja, visst finns det paralleller mellan Catrine da Costas död 1984 så som den skildras i Dan Josefssons dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” och William Shakespeares drama ”Othello” från början av 1600-talet. I båda fallen handlar det om hur intriger, osanningar och rena fantasier vävs samman till ett nät av vanföreställningar som leder till katastrof.
Yngre tittare, som inte tidigare känt till fallet Catrine da Costa, följer skeendet med samma förbluffade fasa
På Göteborgsoperan iscensätts nu Giuseppe Verdis operaversion av Shakespeares pjäs – en klaustrofobisk gestaltning av hur lögner och desinformation kan få en människa att bryta samman. Jago, en av världslitteraturens mest förslagna skurkar, opererar med en list som är så djävulsk att en åskådare under en uppsättning av ”Othello” i den amerikanska Mellanvästern en gång ska ha rest sig och i vredesmod skjutit skådespelaren.
På ett liknande sätt fungerar Dan Josefssons dokumentärserie. Yngre tittare, som inte tidigare känt till fallet Catrine da Costa, följer skeendet med samma förbluffade fasa som när de falska anklagelserna får fritt spelrum på teater- och operascenen. Kan det verkligen gå till så här? I Sverige?
Svaret är att det kan det. Rättssamhället kollapsade under trycket från medier och tidsanda. En viktig roll spelade Hanna Olssons bok ”Catrine och rättvisan”, som skildrade hur de misstänkta, en allmänläkare och en obducent, skyddades av ett patriarkalt rättssystem som i praktiken accepterade mäns sexualiserade våld mot kvinnor. Boken anbefölls på sina håll i början på 90-talet som inofficiell kurslitteratur för både blivande journalister och jurister. Den frambar ett ärende, alltjämt angeläget, om att betrakta kvinnliga brottsoffer i prostitution som människor. Jag var en av många som läste den och såg världen i ett förklarat ljus.
I dag är bilden en annan. Även författaren Hanna Olsson ingick – som Dan Josefsson visade i sin granskning av fallet med Thomas Quick – i kretsen kring psykoanalytikern Margit Norell, som på olika sätt ska ha påverkat henne i arbetet med da Costa-fallet. Liksom Quickfallet präglades det starkt av den offentliga debatten i Sverige kring incest, kannibalism och bortträngda minnen – en debatt som så mycket annat var importerad från USA.
På det sättet ställer Dan Josefssons dokumentär också mer generella frågor om lögnens nedbrytande inverkan på individer och samhällen. Att peka finger åt dåtiden är lätt – svårare att se är hur vi även i dag är benägna, ja kanske till och med villiga att bli insvepta i kraftfulla men i grunden osanna berättelser.
En figur som Elon Musk är på det sättet vår tids perfekta Jago. Med digital precision sprider hans plattform lögner och bedrägliga budskap
I en berömd essä om ”Othello” skriver författaren WH Auden att Jagos förmåga att förvrida huvudpersonens verklighetsuppfattning beror på att han frigör krafter som redan finns latenta inne i Othello – och därmed i oss alla. De frön han sår faller i bördig jord. I Göteborgsoperans uppsättning görs Jago till ett slags algoritm i svart polotröja, som likt en målsökande robot söker sig in mot människans mörkaste sidor. Han anpassar sitt budskap till varje individ och tillfälle i en ständig ström av reproducerbara ord – ett slags mem som bygger på djup psykologisk insikt om hur man manipulerar en människas instinkter.
”Min plan är kläckt! Ur afgrunds mörka sköte/Går detta foster dagens ljus till möte”, säger han i Shakespeares drama. Vår tids vrålande offentlighet kommer till världen på samma sätt.
En figur som Elon Musk är på det sättet en uppdaterad version av Jago. Med digital precision sprider hans plattform lögner och bedrägliga budskap som är ägnade att locka fram det sämsta i varje människa. Parallellerna mellan ett drama på 1600-talet, en rättsskandal från 1980-talet och vår tids nätbaserade politiska propagandaapparat blir närmast övertydliga. Jago igen: ”Af hennes godhet binder jag det nät,/som skall dem alla fånga.”
Broderade näsdukar eller blå handdukar? Det är smärtsamt att bli medveten om hur svaga både individer och institutioner är när vi sprattlar i de falska berättelsernas nät
Mekanismerna är, som både verkligheten och världsdramatiken visar, livsfarliga. Vi tar fasta på precis de bevis som tidsandan vill att vi ska hitta. På 1980-talet fann man incest, kannibalism och ett barns bortträngda minnen. I dag handlar konspirationsteorierna om hur ”eliten”, wokemaffian och invandrarna vill förstöra samhället. Broderade näsdukar eller blå handdukar? Det är smärtsamt att bli medveten om hur svaga både individer och institutioner är när vi sprattlar i de falska berättelsernas nät. Det vi i slutändan riskerar att missa är de verkligt avgörande frågorna: Vad är det vi låter oss duperas av i dag? Vilka osanningar kommer vi om 40 år att häpna över att vi inte genomskådade?
Vad gäller de två tygstyckena är saken sedan länge avgjord. Den borttappade näsduken i Shakespeares drama hade plockats upp av en tjänarinna och sedan framlagts som bedrägligt ”bevis” för att stärka Othellos misstankar om att hustrun var skyldig. Den blå handduken invid Catrine da Costas styckade kropp befanns 2005 genom dna-analys inte ha härstammat från någon av de misstänkta männen. Åtminstone påträffades varken hårstrån eller dna från någon av dem. Det som såg ut som en blytung del i en beviskedja var bara ytterligare ett villospår i en rättsskandal som nu än en gång skakar Sverige.
”What you know, you know”, är Jagos slutreplik i Shakespeares pjäs.
Vad vi vet, det vet vi. I alla fall i dag.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
