För snart tre år sedan avslöjade DN hur Spotify fyller sina spellistor med musik från artister som inte finns. På ytan ser det ut som att de handplockar låtar från hela världen: En isländsk klassiskt skolad producent av hiphop-beats; en kreddig Milano-dj; en kvinna med italienska rötter som hade slagit sig fram i en mansdominerad genre.
I själva verket stod ett fåtal svenska producenter, samtliga män, bakom de hundratals artistnamnen, många med uppdiktade livshistorier. Vi pratade med en musiker som hade släppt låtar på det sättet, en som hade erbjudits men sagt nej.
De förväntades massproducera låtar, acceptera sänkta arvoden mot en god chans att hamna på Spotifys officiella spellistor och nå en jättepublik.
Upplägget tycktes tydligt: Genom att styra lyssnarna mot denna lågprismusik så skulle Spotify spara pengar. Förlorarna var alla de fullbetalda artister som valdes bort på spellistorna, som följs av miljontals människor.
Vi kunde också visa att chefen för satsningen på spellistor hade nära affärsrelationer med ett av de största skivbolagen bakom fejkartisterna.
Men det fanns en pusselbit vi inte kunde lägga. Vi visste inte exakt hur det gick till inne på Spotify där den prisdumpade musiken tog över spellistor. Det vet vi nu, tack vare en kommande bok av journalisten Liz Pelly: ”Mood Machine: The rise of Spotify and the costs of the perfect playlist”.
I veckan publicerade Harper’s Magazine ett utdrag, där jag visserligen är intervjuad men allt jag säger är skåpmat vi har publicerat förr. Nej, det nya är Spotifys rutiner för att trycka bort riktiga musiker från sina spellistor till förmån för de billiga fejkartisterna.
Allt började 2017, vilket i backspegeln ter sig logiskt – Spotify skulle börsnoteras året därpå och behövde putsa sina lönsamhetssiffror, eller åtminstone minska förlusterna. Då skapades PFC, ”Perfect fit content”, projektet för att köpa in lågprismusik. Det presenterades internt, enligt boken, som ”musik beställd för att passa en särskild spellista eller stämning, med högre marginaler”, det sista finare ord för att betala musikerna mindre.
De musikredaktörer som väljer låtar till listorna hade tillgång till gott om data: Hur mycket folk lyssnade eller hoppade över låtar på deras spellistor. Nu fick de ett nytt mått att förhålla sig till: I vilken grad de fylldes med PFC-musik, alltså fejkartisterna. Andelen PFC-låtar redovisades i en särskild del av kontrollpanelen med deras statistik. Mer var bättre, fick de veta. ”Redaktörer uppmuntrades av sina överordnade, allt mer intensivt, att lägga till PFC-låtar till spellistor”, skriver författaren.
Enligt bokens källor var inte alla musikredaktörer okej med det. De var ju äkta musikälskare, de ville välja låtar som betydde något, inte behandla musiken som vilken prispressad produkt som helst.
Med tiden ledde det till att Spotify rekryterade nya redaktörer med mindre skrupler. Till sist centraliserades PFC-programmet och dess spellistor till en egen avdelning med ett tiotal anställda: Strategic Programming, förkortat StraP.
Spotify förnekar i boken att redaktörerna pressades att lägga till PFC-musik, och att man medvetet rekryterade redaktörer som är obrydda inför det. Precis som den tidigare toppchefen på Spotify förnekade att hans koppling till fejkartistbolaget hade spelat någon som helst roll för hur de kom att fullkomligt dominera många spellistor.
Men boken citerar interna meddelanden där redaktörerna uppmuntras använda just sådana låtar. När jag nu kontaktar Spotify svarar de skriftligt, utan att bemöta några detaljer. ”Den här musiken, liksom all annan musik på Spotify, är licensierad av rättighetsinnehavare och medan villkoren i varje avtal är unika så innehåller inga av dessa avtal något löfte om placering på några spellistor”, skriver de bland annat.
Inne på Spotify verkar PFC-programmet ha fått åtminstone vissa att tveka. ”Jag undrar hur många dessa spelningar ’stjäl’ från faktiska, ’normala’ artister”, skrev en anställd i en internchatt.
Det måste vara sånt som fick Spotify att vilja hålla allt hemligt. Med de uppdiktade artistprofilerna och deras livsberättelser, en potemkinkuliss för att dölja hur musiken prisdumpas som om den vore toapapper.
Läs fler texter av Linus Larsson, till exempel om Front 242:s många år i cybermörkrets tjänst.
