Ellen Strömbergs mixar klassiska ungdomslitterära teman i ny roman

Ellen Strömbergs andra ungdomsroman ”Ingen början, inget slut” mixar klassiska ungdomslitterära teman som sorg, ensamhet och att komma ut, med nordisk mytologi, science fiction och vampyrmotiv. Fjortonåriga Benjamin bor i husvagn med sin pappa i skärgården över sommaren. Likt flera av Strömbergs tidigare karaktärer är han en blyg, fetlagd och ensam tonåring med ett starkt sug efter äventyr. En dag dyker den lika mystiska som vackra Tristan upp. Han visar sig vara en ”everlevare”, ett slags tidsresenär med evigt liv.

Strömberg belönades med Augustpriset för sin första ungdomsroman ”Vi skulle bara cykla förbi” (2022). Romanen hyllades för sin charmiga gestaltning av Mandas och Malins sista termin på högstadiet. Den träffsäkra personteckningen går igen i ”Ingen början, inget slut”, åtminstone i gestaltningen av Benjamin och hans pappa. De är sammansatta karaktärer som gnabbas, älskar och lever mellan pärmarna. Teckningen av romanens antagonist, den digitala nomaden Jess, faller däremot platt. Han framstår som en skrivbordsprodukt utan kontakt med verklighetens new age- och foliehattsrörelse.

Även Tristan är tyvärr lite av en flickrumsfantasi med tjock lugg, solbrända muskler och sliten torparskjorta. Framför allt saknar han den dubbeltydighet som alla riktigt minnesvärda vampyrgestalter har. Lyckade vampyrer berör alltid på något sätt sin tids stora tabun: samkönat begär i Sheridan Le Fanus ”Carmilla” (1872) eller pedofili i John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” (2004). Så är Tristan heller ingen vampyr. Han behöver inte dricka blod för att leva vidare och saknar därmed helt det mörker som gör vampyren så lockande. Det är svårt att hitta på nya övernaturliga varelser, framför allt för att så mycket då behöver förklaras för läsaren. Strömberg gör ett tappert försök men beskrivningen av everlevarna och deras tidsresor är för grunda för att etablera dem som ett nytillskott till fantastikens rika flora av väsen.

Att läsa ”Ingen början, inget slut” känns bitvis som att befinna sig i en pubertal fantasi där den fula ankungen äntligen blir sedd, kyssar slår gnistor och vampyrer är snälla. Det är dock inte så illa som det låter. Strömbergs språk är lika klart och intagande som i de tidigare verken och lyckas därför ta berättelsen i hamn. Den realistiska berättelsen om en fjortonårig killes vuxenblivande som också ryms mellan pärmarna är väl värd att läsa.

Läs fler texter av Lydia Wistisen och mer om barnböcker i DN Kultur.