Lyrik
Agneta Enckell
”obeskrivligheten”
Förlaget, 60 sidor
Att läsa finlandssvenska Agneta Enckells senaste diktsamling är som att röra sig i milda luftströmmar. Det är vilsamt. Dikterna är glesa och mjuka, ofta skrivna med små bokstäver. Ibland lägger sig raderna i kursiv: ”verkligheten drömmer som i en gardin”.
Sista delen i ”Tillägnadens trilogi” vänder sig till poetens föräldrar: ”Till min Far med det judiska i sin blick/ till min Mor med det äventyrliga”. De två föregående diktsamlingarna har tillägnats maken respektive sonen. Men Enckell vore inte en av våra främsta svenskspråkiga poeter om det inte i denna lätta vind också fanns ett skarpt vertikalt djup. Dikten öppnar då och då schakt ner till psykets mörka bottenslam: ”om Det är din obeskrivliga SkaM: att Det du begär inte kan vara Ditt”. Och då är inte bokstäverna små och fogliga längre, de reser sig oregerligt på oväntade ställen. Orden kränger till, stoppar upp flödet, en liten stund. Sedan fortsätter vinddraget gå genom boken.
Det handlar mycket om andning. Dikten kan säga: ”gäller det andas/andas oceaniskt”, men mer än själva omnämnandet är det en praktiserad andning som diktboken utövar. Genom att utesluta titlar, låta mellanrummen vara ovanligt breda och helt utesluta kommatecken, frågetecken och punkter, skapas en luftig rytm. Om dikten vill få till en uppbromsning är det versaler, parenteser, tankstreck och kolon som hjälper till.
Vore det inte för Enckells språkliga omsorg, som sveper all ironi åt sidan, skulle det kunna bli slipprigt yoga-generiskt-klyschigt. Vaga utkast om andning och obegriplighet blir lätt till intet förpliktigande abstraktioner. Men hon lyckas modellera i moln, skriva i vind, göra lättheten synlig som tuschformationer i vätska. Det är skönt att läsa. Hör inledningen till den här dikten:
är du en byggnad nedsänkt i vatten
är du ett ord som försvinner mellan raderna
(en obeskrivlig rörelse över tröskeln)
Hur är det att vara en ”byggnad nedsänkt i vatten”? Att vara ett ord, som försvinner? Eftersom dikten ständigt rullar vidare får frågorna verka på egen hand. Många små upprepningar och förskjutningar i diktsamlingen gör att betydelserna skiftar. Till exempel står det långt senare: ”Allt börjar med en obeskrivlig rörelse över Tröskeln”. Det är förstås skillnad mellan ”(tröskeln)” och ”Tröskeln”, men vad innebär den olikheten?
Att i text omfatta sina föräldrars liv, sitt eget och alla minnen, är omöjligt. Det är inte heller vad ”obeskrivligheten” far efter. ”Tillägnadens trilogi” är en samling verk som sträcker sig ut i kärlek mot de närmaste. Men det finns också en motsatt rörelse, där dikten tillägnar sig – det vill säga förvärvar eller tillskansar sig – kärleksobjekten. Gör dem till sina egna. Som poesi blir det en dubbelriktad ström, vilket är bra. Det är därför det till synes lätta också kan upplevas ha tyngd. Läsaren får följa med poesin som ”blåser genom öppna dörrar och stängda”, som det står i den sista dikten.
Ibland tycker jag att Enckell använder alltför enkla och allmänna bilder, även om hon oftast förmår skruva till dem. Det korta formatet gör att läsningen riskerar att gå hastigt, men ”obeskrivligheten” vinner på omläsning. Och att läsas tillsammans med de andra två samlingarna i trilogin. I de rummen, och i korsdragen mellan dem, är det givande att vistas.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
