Bilderbok
Sara Stridsberg och Sara Lundberg
”Lilla varg”
Natur & Kultur, från 3 år
”Lilla varg” är en vinterberättelse, grådaskig men samtidigt upplyst genom vargarnas stickade tröjor och mössor i Sara Lundbergs illustrationer. Berättelsen finns mest i bilderna, medan Sara Stridsbergs text förstärker och ger en struktur till det som upplevs i de mörkblå, lila-svarta och av röda stammar och mössor präglade bilderna.
Sara Stridsberg har tidigare bland annat skrivit texten till Beatrice Alemagnas ”Vi går till parken” (2021). Då var det texten som skapade berättelsen, tråden att följa, så även i Lundbergs och Stridsbergs tidigare samarbetsprojekt ”Dyksommar” (2019). Det var en helt igenom övertygande berättelse, säkert beroende av att utgångspunkten för både författaren och bildskaparen var en av Stridsbergs tidigare romaner.
I deras nya bilderbok anar jag i stället en bakgrund i Sara Lundbergs tidigare soloprojekt, där djurens liv är närvarande. ”Kattpromenaden” (2023) är en sådan berättelse, liksom den avslutande delen av ”Glömdagen” (2021), då läsaren i en textlös del får följa mössens hemliga liv och lek med ett borttappat diadem.
Här är det en varg som saknar sin vargkompis. Råttorna från den tidigare berättelsen kommer tillbaka, när vargen lyfter på soptunnelocket för att se om vännen är där. Vargen möter också trollen med samma fråga om var vännen kan vara, och här ses både festens glädje och det sökande utanförskapet på samma gång. Det är som med Skruttets sökande efter Knyttet i Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet?” (1960) men med filifjonkorna utbytta mot råttor och troll.
Stridsbergs text är välkomponerad, vacker och vemodig. Men texten kräver att berättelsen öppnar sig mot en tveksamhet och en osäkerhet. Sara Lundberg skapar en viss harmoni och glädje, men i slutskedet kommer en påminnelse om att detta var den förra vintern, och hur det kommer att bli nu, det vet ingen.
Det är möjligt att se den avslutande delen som en protest mot genrens konvention om trygga slut. Godnattstundsläsarens sökande efter trygghet och ro inför natten utmanas, och det kan den högläsande föräldern gärna ha som en utmaning då och då. Men man kan också önska det motsatta, att författaren hittar ett otvetydigt sätt för berättelsen att sluta väl och gott, utan att den upplevs som falsk eller förljugen.
Allra störst behållning är Sara Lundbergs vargar, som ser ut som om de vore skapade av ull, som om de tovats fram till sitt intagande yttre.
Läs mer av Martin Hellström och mer om barnböcker
