Munro Leaf hävdade att han skrivit ”The story of Ferdinand” på fyrtio minuter. En författarstund med ovanligt mycket guld i mund.
Barnboken om en tjur som som inte vill spetsa matadorer på hornen gavs ut i USA 1936. Den blev en accelererande framgång. Redan efter ett par år hade berättelsen om Ferdinand inte bara sålt i massupplaga. Boken hade också givit upphov till en smärre Ferdinandfeber. Fabrikörer och varuhusägare kastade sina hattar i luften och ropade: Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Honom ska vi ha! Jippie!
Ferdinand sålde leksaker, kläder och frukostflingor. Och 1938 blev han själv såld till Disney, som gjorde tecknad kortfilm av Munro Leafs bok. Året därpå fick filmen en Oscar.
Leaf själv, då i 30-årsåldern, hade vid det laget blivit en kändis som intervjuades i de stora amerikanska tidningarna. Han hade en examen i engelsk litteratur från Harvard och var vid sidan av författarskapet verksam som förläggare. Inspiration till historien om den blomsterdyrkande bjässen Ferdinand sägs han ha fått av en dåtida mediepersonlighet, den spanska tjuren Civilón som strejkat på tjurfäktningsarenan.
Det främsta skälet till att Munro Leaf satt sig ner med block och penna ska ändå ha varit att han ville ge en god vän, illustratören Robert Lawson, möjlighet att briljera. Lawson tog chansen. En av de fyndigaste detaljerna i filmen om Ferdinand, korkarna som hänger i korkeken, lånade Disney från Lawsons svartvita illustrationer i bokoriginalet.
Leafs och Lawsons bilderbok gjorde snabbt lycka också på den internationella marknaden. I Sverige lanserades ”Berättelsen om Ferdinand” av Bonniers vintern 1938/39. Kåsören och revymakaren Kar de Mumma fick i annonseringen rekommendera bekantskap med tjuren: ”Man blir glad hela dagen och flera dagar framåt …” En tjur i dur i en tid som annars mestadels gick i moll.
Inför julen 1939 lät sedan varuhuset NK Ferdinand få en egen tillfällig teater på leksaksavdelningen, som gjorts om till ”stad” med adresser som Järnvägsgatan (elektriska tåg) och Prinsessvägen (dockor). Ferdinand hade sällskap av andra kulturpersonligheter som Jultomten och Shirley Temple. Den sistnämnda i form av en docka som spelade på en liten förgylld orgel.
Det var bråda dagar för Ferdinand. Teaterjobbet på NK var inte hans enda engagemang i Stockholm. Han agerade också dragplåster vid en konståkningsgala på Stadion i slutet av november. Enligt DN var han bäst på isen.
En dryg vecka senare, den 8 december, hade Disneyfilmen om honom svensk premiär på biografen Sture. Filmen ingick i kortfilmsprogrammet ”Silly symphony”. Bland de övriga filmerna fanns ”Jan Långben och gräshoppan” och ”Kalle Anka som autografjägare”. Men det var den snälla tjuren som lyftes fram i bioannonsen: ”8 minuter uppträder Ferdinand på vita duken – men det är nog för att aldrig glömma honom …”
Den i omvärldens ögon märkligaste av svenska julseder – det rituella och tvångsmässiga tittandet på samma gamla tecknade filmer – kan av allt att döma spåras tillbaka till biografernas Disneykavalkader.
I tv gjorde Kalle Anka och hans vänner entré redan på julafton 1960. Men trots sitt tidiga kändisskap i Sverige dröjde det till 1971 innan Ferdinand fick lukta på blommor i tv-rutan. Sedan dess har han å andra sidan varit omöjlig att rubba. När det 1982 gjordes ett försök att lyfta ut honom till förmån för den fula ankungen utbröt folkstorm. Tv-ledningen tvingades kapitulera. Ferdinandfilmen sändes den julaftonen som ett slags extranummer efter det officiella Kalle Anka-programmet. Året därpå var Ferdinand tillbaka på ordinarie plats.
Som inkarnation av svenska dygder var Ferdinand, trots horn och svans, lite av en föregångare till hederssvensken Bruce Springsteen
Tidsandan kan ha bidragit till att han gjorde sin julaftonsdebut just i början av 70-talet. Stämningarna från det sena 60-talets ”alternativa” jular dröjde sig kvar. Man skulle ta avstånd från ”frosseri” och ”prylar” och undvika att ”isolera sig” i familjefängelset. Dörrarna skulle i stället öppnas för gemenskap och solidaritet.
I ett sekulariserat Sverige, där åtminstone äldre befolkningsskikt fortfarande vagt mindes att julen en gång i tiden haft med Jesu födelse att göra, kunde tjuren Ferdinand bli den alternativa fridsfursten. Från 1975 med Karl Bertil Jonsson som ärkeängel.
En tjur som är stor och stark, men samtidigt för snäll och klok för att låta sig dras in i den stora världens våldsorgier, var dessutom en perfekt sinnebild för det neutrala välfärdssamhället Sverige. Som inkarnation av svenska dygder var Ferdinand, trots horn och svans, lite av en föregångare till hederssvensken Bruce Springsteen.
Slitstarka sagor kännetecknas av att de låter sig tolkas på många olika, gärna motsägelsefulla, sätt. Så har det också förhållit sig med fabeln om tjuren Ferdinand. Munro Leaf hävdade att han bara velat skriva en rolig berättelse. Men det visade sig att han, liksom sin tjur, råkat sätta sig i ett getingbo.
”The story of Ferdinand”, förlagd till ett stiliserat Spanien, gavs ut strax efter det spanska inbördeskrigets utbrott. Ledda av den blivande diktatorn Franco försökte högernationalister och fascister krossa republiken. De fick stöd av Mussolini och Hitler.
Och här hade vi nu en spansk tjur som inte ville slåss. Omöjligt att inte tolka det som ställningstagande till kriget. Men hur skulle det ställningstagandet förstås? Munro Leaf klagade över att han blev attackerad från alla kanter.
Fredsaktivisterna var arga. Kommunisterna var ännu argare. Men argast av dem alla var Franco och hans allierade. Boken om Ferdinand förbjöds i det fascistiska Spanien och sattes på svarta listan i det nazistiska Tyskland. Risken fanns ju att den fridfulla tjuren kunde inspirera till tvivel på det storslagna i ”kampen” och kriget.
Vänstern kunde å sin sida uppfatta en idylliserande saga från Spanien som ett hån när landet gjorts till ett slakthus. På vilket sätt var det förebildligt att dra sig undan när fascismen var på marsch? Medan Ferdinand njöt av friden under korkeken kämpade antifascistiska internationella frivilliga i Spanien för Europas framtid. Av dem var upp mot 600 svenskar. Mellan 150 och 200 stupade.
Hur skulle vi i dag förhålla oss till en charmig tjur från Ukraina som inte ville göra något annat än lukta på blommor under en björk?
Pacifism är en mycket problematisk hållning i den verkliga världen. ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”, frågade Hoola Bandoola Band en gång i tiden. Vladimir Putin är en påminnelse om det relevanta i den frågan.
Trots att Ferdinand framhärdade i sin pacifism fanns det på 30-talet också fredsivrare som retade sig på honom. En missmodig Leaf berättade i en intervju att en kvinnoklubb anklagat honom för att ha skapat ”en ovärdig satir över fredsrörelsen”.
Satir? Möjligen om man förflyttar sig framåt i tiden, till det tidiga 70-tal när Ferdinand blev en svensk tv-institution. Då kunde man tänka sig Ferdinand som en karikatyr på hippien som flummar i det gröna, bedövad av allehanda ångor från växtriket. ”Make love, not war” och ”flower power”.
Med sina halsband och sitt långa hår representerade hippien samtidigt en fortfarande pågående könsöverskridande rörelse i kulturen. Och som ”gender bender” var Ferdinand en pionjär.
Hans tidiga framgångar gav i USA upphov till oroliga debattinlägg på temat: riskerar våra små pojkar att förföras till att bli ”mollycoddles”, flickaktiga sillmjölkar? Ferdinand vänder ju ryggen åt det mesta som på den tiden ansågs karaktärisera ung manlighet generellt, men i dag framför allt definierar subkulturen fotbollssupportrar, till exempel driften att slåss och böla i grupp.
En skämtlåt med homofobisk klangbotten lanserades 1939 av den populära duon Slim and Slam, två jazzmusiker som i dag möjligen är ihågkomna för hiten ”Flat foot floogie (with a floy floy)”. I ”Ferdinand the bull” häcklade de tjuren som inte lärt sig fajtas utan i stället dansar tango och kysser picadorer. Ferdinand var en ”sissy”, slog de fast. En ”mes” eller en ”fjolla”.
I dag hyllas han i stället för modet att tjurigt vara sig själv. Det blev inte minst tydligt när han 2017 fick huvudrollen i en animerad lågfilm med den inte så fantasifulla titeln ”Ferdinand”. I New York Times recenserades filmen under rubriken: ”Ferdinand delivers a timeless be-yourself message”.
Vid 91 års ålder är vår favorittjur en stolt queer-ikon. Men han gör inget större väsen av det. Kändisvärlden lockar inte. Han trivs fortfarande bättre under korkeken, där han kan ha det lugnt och lukta på blommorna.
Och där kommer vi att se honom mysa varje julafton så länge det finns tittare kvar som upplevt en tid då tecknad film i tv var ett julmirakel.
