En dag kommer hon hem med en kartong från postombudet och säger:
”Nu börjar vårt nya liv.”
Det finns något vagt ironiskt i tonen men en omedelbar glädje kommer över mig, vilket möjligen är ett underbetyg till mitt befintliga liv. Sedan kommer jag på att jag fortfarande är lite sommartjock och att det förmodligen ligger någonting man blir smal av i kartongen. Kanske ett litet träningsredskap eller en kokbok med rotfrukter på omslaget. Eller en depression.
Glädjen viker hur som helst undan eftersom ingenting man blir smal av är roligt.
”Öppna”, säger hon och ställer ner kartongen framför mig på köksbordet.
Jag försöker se nyfiken ut, vill inte försura stunden, men när kartongen är öppnad ersätts ”nyfikenheten” av nyfikenhet, eller åtminstone uppriktig förvirring, som jag klär i en nött sitcom-replik:
”Den är jättefin! Vad är det?”
Hon förklarar att det är ett zestjärn (det vill säga ett verktyg för att hyvla zest från ytskiktet av citrusfrukters skal) och att det inte är vilket zestjärn som helst.
”Det här är zestjärnens Rolls-Royce”, säger hon och drar vapnet, en mattsvart dolk med fjällig klinga, ur den medföljande skidan.
Och trots att jag aldrig har tänkt tanken att vårt gamla vanliga rivjärn med zestyta på ena kortsidan är för slött – eller hur man nu mäter om ett zestjärn är Rolls-Royce eller Toyota – så börjar det brusa i mig när jag ögnar igenom produktbladets löften om det ”fotoetsade” stålets särskilda egenskaper. Jag vet inte vad ”fotoetsat” betyder men det spelar uppenbarligen ingen roll. Jag vill genast zesta.
Man kan inte köpa ett nytt liv. Tänkte jag skriva men det stämmer ju inte riktigt. Det finns ett undantag.
Jag, som aldrig har varit intresserad av konceptet mat och har lagt zest fler gånger i Alfapet än vad jag har zestat ute i verkligheten, har inom loppet av tio minuter zestat allt möjligt. Citron, parmesan, choklad, vitlök och (i ett utbrott av kreativt övermod) banan. Samma kväll lagar vi en salsicciapasta bara för att få dubbelzesta muskotnöt och pecorino över den.
Det är något berusande med ett bra verktyg.
Det brukar antas att det är en berusning för män men hennes ögon glittrar också när hårdosten faller som pudersnö från en liten svart himmel av stål.
Det nya livet har börjat. Och det pågår i flera dagar innan vi tröttnar på zestjärnet och kanar tillbaka ner i i det jämntjocka tillståndet.
Så är det ju också med bra verktyg, att berusningen är övergående. Om du har fått ett bra zestjärn i julklapp, zesta allt som kan zestas i mellandagarna – zesta knäcken, zesta granen! – för du ska snart nyktra till igen.
Man kan inte köpa ett nytt liv. Tänkte jag skriva men det stämmer ju inte riktigt. Det finns ett undantag. Man kan köpa en bra skruvdragare.
(Om du trodde att den här texten sluttade mot något högstämt om prylarnas obefintliga vikt i en andlig dimension måste jag göra dig besviken. Och med besviken menar jag lättad, eftersom ingen orkar läsa något dömande om prylar i skenet från de ljus som brinner på internationella pryldagen.)
Om du har fått en bra skruvdragare i julklapp kan jag inte annat än välkomna dig till det förhöjda tillstånd du nu ska tillbringa resten av ditt liv i. Du kommer bara använda den ibland men du ska känna berusningen varje gång. Eftersom det är så avgrundsdjupt tråkigt att skruva med skruvmejsel att muskelminnena av ledan aldrig bleknar.
Jag kan uppriktigt säga att ingenting jag äger har skänkt mig mer. Inte minst tid att göra annat än att skruva.
Jag minns det som ett före och ett efter. Och ett mellan – eftersom jag på vägen från skruvmejsel till bra skruvdragare under något år ägde en dålig skruvdragare, liten och löjlig som en James Bond-pistol och för svag för att dra skruvarna mer än halvvägs.
Att känna tyngden av en bra skruvdragare i handen, att bevittna dess kraft, det är möjligen det närmaste vi människor kan komma tillvaron i en saga där alver och dvärgar smider föremål med särskilda egenskaper. Du ska aldrig få ett svärd som lyser blått när orcher eller fotburna mobilabonnemangsförsäljare närmar sig men en bra skruvdragare finns inom räckhåll.
Den behöver inte kosta mer än tusen kronor. Vilket kan låta mycket för den som ännu inte äger en bra skruvdragare och tvivlar på att tillräckligt många skruvar behöver skruvas för att köpet ska betala sig under återstoden av livet. Men ett liv innehåller så många fler skruvar än du tror. Och berusningen när den allra första jagas in i väggen av mynningen på ditt nya vapen kommer kväva dina tvivel.
Jag önskar att min skruvdragare hade en liten mun så att jag kunde kyssa den. Detsamma kan nog ha tänkts om zestjärnet men det var i så fall bara en hastig förälskelse.
För livslång och slitstark kärlek till ett stycke materia rekommenderar jag – i obetalt samarbete med de omtänksamma väsen som bygger bra skruvdragare – en bra skruvdragare.
Läs mer:
Andrev Walden: Jag berättade om den svenska skolan för en norsk journalist – hon trodde mig inte
Andrev Walden: Dricks är dålig kultur och nu är den på väg att spåra ur
