Antisemitiska föreställningar ”återfinns hos en inte obetydlig minoritet av befolkningen”. Med den sakliga men sorgsna formuleringen sammanfattade Forum för levande historia sin rapport ”Antisemitism i Sverige” år 2021.
Så kom den 7 oktober 2023. Den som tror att antisemitismen det senaste året har utlösts av Israels krig mot Hamas måste tänka om. Så snart nyheten om Hamas massaker på israeliska civila började spridas exploderade judehatet, både på nätet och ute på gatorna.
Men också den som envist hävdar att den svenska antisemitismen skulle vara ett ”importerat problem” eller att Israels agerande skulle vara avgörande har komplett fel.
Den som tror att antisemitismen det senaste året har utlösts av Israels krig mot Hamas måste tänka om.
I slutet av november utkom ”Dolda judiska liv”. I sin dokumentära serieroman berättar Joanna Rubin Dranger om en skugga som ända sedan andra världskriget och Förintelsen svävat över den judiska diasporan. Också i Sverige. Vetskapen: ”Allt känns normalt och tryggt just nu. Men när som helst kan de vända sig mot oss igen.”
Rubin Dranger har gjort ett trettiotal intervjuer med judar i Sverige. Deras vittnesmål är ofta desamma. De berättar om att välja tystnaden, att inte berätta för någon att de är judar. Det finns för många fördomar, för många hot – judehatet är för starkt.
En del av de intervjuade visste inte ens att de var judar förrän i vuxen ålder. Deras föräldrar vågade inte berätta:
”Min pappa var ju helt sekulär och han tyckte väl att det här ska ni skyddas från”, säger en medelålders svenskjudisk man i boken. Med ”det här” menar han judiskheten.
Han fortsätter: ”’Berätta inte för någon’, för då kan du i princip hamna i koncentrationsläger. För man kan aldrig veta hur det här kan komma tillbaka.”
Det värsta vi kan göra är att ständigt hänvisa judehatet till någon annan.
Den som talar om antisemitism måste ha många tankar i huvudet samtidigt. Till att börja med dessa två: Antisemitismen är vanligare hos grupper med ursprung i Mellanöstern. Men det finns också en pursvensk antisemitism, med månghundraåriga rötter, som inte ens försvann när Förintelsen blev allmän kunskap.
Det värsta vi kan göra, och tyvärr också bland det vanligare vi gör, är att ständigt hänvisa judehatet till någon annan. Det är bara ett allvarligt problem i Vänsterpartiet, eller i Sverigedemokraterna, eller hos ”muslimerna”. Inte heller är det ”Israels fel”, antisemitismen har levt och frodats oberoende av Israels agerande.
”Det växer inom mig att jag skulle vilja kunna säga ’jag är judisk’”, säger en av de intervjuade i Joanna Rubin Drangers bok: ”För det betyder jättemycket för mig.”
Ett samhälle där man inte öppet kan yttra den meningen är ett misslyckat samhälle.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Det är kittlande att låta sig trollbindas av romantiken – men inte harmlöst
Ledare: Har Ebba Busch drabbats av storhetsvansinne?