Utställning
”Hemskspråket”
Meira Ahmemulić
Havremagasinet, Länskonsthall, Boden. Visas t o m 12/1
Boden är en av Migrationsverkets mottagningsorter. Boden är också starkt präglat av sin militära historia och samtid. Nu bygger man för att bli en industristad med stålverk. Här behövs fler händer.
Det är också händerna, eller snarare fingrarna, som drabbar mig starkast vid besöket på Meira Ahmemulićs mångfacetterade separatutställning på Havremagasinet.
I luften över en stor säng, vackert bäddad med volangprytt sidenöverkast, svävar en mängd fingrar. Verket heter ”Sidenfingar” (2024). De är stoppade med ull. I rummet hörs en kvinnoröst. Det skulle kunna vara en radio som står på.
Jag slår mig ner och lyssnar framför en relief i form av en blågul tunga i tovad ull, genomborrad av spikar och omgiven av reseikoner med avskavd yta. Det är ”Hemskspråket” – konstnären menar svenskan.
Ahmemulićs utforskar ofta förlusten av ett språk, liksom flytten från Montenegro till Sverige och Göteborg, av att ta med sig sitt språk – och om svenskan som förlamar. Men i ”Hemskspråket” är det främst klassperspektivet och minnet som stiger fram.
För kroppsarbetare är arbetsolyckor ofta allvarliga och omedelbara eller så nöts kroppen långsamt ner. Ljudverket ”När moster gav SKF fingret” (2023) och ”Sidenfingrar” blir tillsammans ett slags hyllning till arbetarnas förlorade lemmar.
Men det är ändå ”Modersmålsmord” (2022), videoverket som även finns i Moderna museet samling, som får mig att reflektera över den tänkta besökaren. I videon kokar konstnären lammtunga på samma sätt som mamman alltid gjort. Det ska bli smörgåsmat till barnet. ”Usch” tänker kanske den urbana medelklassen. ”Gott”, tänker istället den som äter kokt tunga från egen slakt.
Med dagens Boden som kontext öppnas nämligen dörrar till tolkningar som jag inte är säker på att Ahmemulić och kuratorerna, mer vana vid utställningsrum i en större stad, har tänkt sig.
Här i militärstaden möts nu de gamla arbetarna och de nya från allomstans i världen i en större berättelse om svensk nationalism, kolonialism och förlorade språk. Och genom utställningen aktiveras minnet av att ha sett tidigare generationer bli offer för arbetsolyckor eller förminskas av svenskan på grund av dialekt eller nationellt minoritetsspråk.
Ahmemulić bearbetar förlusterna med vrede och praktiskt arbete; att sy fingrar och koka tunga. Så kan något av det förlorade språket och den förlorade självklarheten upprättas, och skammen läggas på dem som inte fattar vad som pågår.
Läs mer om konst på dn.se
