Vilken är den allra bästa jullåten genom tiderna? Och varför är det ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl?
Jo, för att den påminner om julens sanna anda. Eller: det som borde vara den sanna andan.
Den moderna julen är nämligen ett sammelsurium av firanden och nytraditioner: Vintersolståndet, och midvinterblotet då de asatroende drack sin jól. Födelsen av kristendomens Jesus. Disneyfieringen, och kommersialiseringen.
Men framför allt kännetecknas den av en stressig jakt på perfektion. Så vackert, och samtidigt mysigt och ombonat ska det vara. Så många rätter behöver lagas, och så gott måste de smaka. Klapparna, omsorgsfullt utvalda, vilar enligt lagen under rundlagd gran. Alla ska vara glada, alla ska hålla sams, nu ska vi bara ha det trevligt! Sådan är målbilden.
Sedan blir det som det blir.
New Yorks poliskör, som i verkligheten inte existerar, men som man genast ser för sitt inre, där den står bland yrande snöflingor
Kanske slutar det inte som i ”Fairytale of New York”, med två älskande fyllon som står och gormar åt varandra om spruckna, brustna drömmar. Men det går ändå att känna igen sig i deras berättelse på ett bildligt plan: Livet är svårt. Och samtidigt finns där en magi, som är julens, och ett hopp som ett flämtande litet ljus i mörkret.
Huvudpersonernas lulliga försoning, och svängom.
New Yorks poliskör, som i verkligheten inte existerar, men som man genast ser för sitt inre, där den står bland yrande snöflingor och sjunger om en irländsk utvandrare som längtar hem.
En sorts stilla, helig frid.
Det är så lätt att stänga ute de samhällets skuggbarn som allra bäst skulle behöva komma in i värmen. Så lätt att bli för hårda och bryska mot varandra, och oss själva, över lag.
Det är därför ”Fairytale of New York” aldrig kan bli uttjatad. Den är en skrovlig skitig hand att hålla, ett löfte om att det på något sätt ändå blir jul, till slut. Trots allt.
Läs mer av Lisa Magnusson
