Anne Applebaum: Guldläge för Europa när Trump hänger av sig demokratins ledartröja

Under de senaste åren har Anne Applebaum tillbringat julhelgerna och sommaren i Polen, och terminerna i USA. Hon pendlar mellan sina hemländer: båda förnämliga platser för den som är intresserad av demokratier i förändring.

Och om några veckor återvänder Donald Trump till Vita huset.

– Jag undviker helst att göra prognoser. Vi vet inte vad han kommer att göra. Man kan ta nästan vilket uttalande som helst och hitta exempel på att han sagt också motsatsen, säger hon från Warszawa.

Men en sak är säker:

– Trumps valseger har störst betydelse för länder som ser sig själva som liberala demokratier. Det står klart att han inte ser sig som någon ledare för en demokratisk allians – han är ju skeptisk till alla typer av allianser, och till internationella organisationer. Så Trump kommer inte att pressa tillbaka några autokratiska krafter, inte deras demagogi, inte deras finansiella världar av skalbolag och offshoreverksamhet.

Det lämnar fältet fritt för andra länder:

– Det är ett guldläge för Europa, eller för europeiska länder, inte nödvändigtvis genom EU, att axla ledarskapet för att vitalisera demokratin, kanske tillsammans med demokratierna i Asien. Det skulle kunna ske genom att en grupp länder som värnar en viss sak – som att vinna kriget i Ukraina, att bekämpa kleptokrati, att motverka den ryska och kinesiska propagandan i Afrika – gemensamt åtar sig det.

År 2024, då över 60 av världens länder gick till val, har kallats för ett demokratins ödesår. Ända sedan 2012 har demokratins ställning i världen successivt försvagats: det handlar numera sällan om demokratiska länder som plötsligt övergår i militärdiktaturer, utan oftast om demokratier där valda ledare sakta centraliserar makten och på olika sätt underminerar statsskicket, exempelvis genom att politisera domstolsväsendet och angripa oberoende medier.

I sin senaste bok ”Autokrati AB”, som kom tidigare i år, skriver Anne Applebaum om hur autokratiska ledare världen över hjälper och gynnar varandra i lösa nätverk. De är sinsemellan ofta mycket olika, men har en gemensam fiende i den demokratiska världen, en värld där makthavare kan väljas bort och ställas till svars.

Pengarnas drivkraft har underskattats.

I boken lyfter hon fram korruptionens olika ansikten, hur autokrater underlättar för varandra att mildra sanktioners effekt, och hur (des-)information används för att destabilisera länder de ser som motpoler. Hur deras idé om en multipolär värld handlar om en värld där den som bestämmer ska lämnas i fred i sin region. Ofta drivs autokratiska ledare – från Vladimir Putin till Nicolas Maduro – av jakten på pengar, inte främst av ideologisk övertygelse.

– Pengarnas drivkraft har underskattats, tror jag. Rikedomen skiljer också dagens autokrater från dem under 1900-talet: varken Hitler eller Stalin var några miljardärer. De hade andra drivkrafter. Både Putin i Ryssland och Xi Jinping i Kina är mycket förmögna.

Men skaran autokrater är heterogen, och inte minst religiösa ideologier kan vara centrala, som i Iran.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Trump saknar idéburen vision, och Anne Applebaum tror att han var ärlig när han i en intervju i Time Magazine nyligen garderade sig på hart när varje fråga, med ”saker kan förändras” eller ”jag vet inte!”

– Han har ingen ideologi, han har vissa instinkter och han är flexibel, ofta reaktiv. De flesta sakfrågor bryr han sig inte alls om, de är med några undantag något att förhandla kring. Men runt sig har han människor som har både klara mål och strategier. Inom utrikespolitiken, som jag själv har följt noga, finns personer med rakt motsatta uppfattningar.

Frågan blir vem av dem presidenten lyssnar på.

Uppslutningen för att ge Ukraina fortsatt stöd är alltmer osäker, tålamodet med kriget börjar ebba ut inte bara i USA. Men att strypa eller villkora hjälpen vore ett gigantiskt misstag, tror Anne Applebaum:

– Exakt samma sak står på spel i Ukraina nu som i februari 2022. Men den som säger ”pengarna är slut!” och ”ammunitionen är slut!”, den ska veta att om Ryssland tar över och installerar sitt eget styre i Kiev, då blir det betydligt dyrare för oss. Det är mer kostsamt att hantera ett kollapsat Ukraina än att försvara det Ukraina som fortfarande finns.

Putins mål är att förinta Ukraina som självständig stat, och det målet kvarstår.

Allt oftare hörs tal om att det är dags att förhandla och att Ukraina i vart fall just nu skulle acceptera att ge ifrån sig vissa områden, om inte annat så för att få slut på striderna – men det är en frågeställning hon inte ens förstår.

– Även president Zelenskyj har signalerat att han är öppen för förhandlingar. Det kan naturligtvis pågå samtal jag inte känner till, men hittills har jag inte sett några tecken på att Putin skulle vara redo. Ryssland har ställt om hela ekonomin och samhället för kriget. Vad skulle han ta sig till med produktionslinjerna om striderna upphörde? Om alla tusentals soldater plötsligt kom hem? Hans mål är att förinta Ukraina som självständig stat, och det målet kvarstår.

Hon är samtidigt övertygad om att USA, genom att inte ratificera en lång rad internationella konventioner och fördrag, bidragit till demokratins försvagning.

– Självklart är det så, och USA har brutit mot många regler. Men glöm inte perspektiven: först när USA invaderar Mexiko, förstör mexikanska städer och kidnappar mexikanska barn till USA, först då är det dags att jämföra USA och Ryssland.

Med autokraternas framgångar, och deras attraktionskraft hos vissa väljargrupper i demokratiska länder – inte minst bland unga – väcker frågor om vad de liberala demokratiernas ledare misslyckats med: dels att leverera politik som gör livet bättre för folk, dels att visa och förklara statsskickets fördelar. Men man ska inte överdriva diktatorers effektivitet, menar Anne Applebaum:

– De är starka – tills de inte är det. Autokratier är inte heller bättre på att skapa långsiktig och stark ekonomisk utveckling, och det enda land som egentligen lyckats med det är Kina. Man ska inte heller överskatta det folkliga stödet för autokrater. Se vad som hände Bashar al Assad i Syrien. När stödet viker kan det gå fort.

Men det finns avgörande skillnader mellan hur demokratier tidigare fungerat, och förutsättningarna i dag, fortsätter hon och pekar framåt när hon kommer in på vårt eget yrke, journalistens.

– Det sätt vi är vana vid – en reporter går ut i världen, samlar in och rapporterar vad man upptäcker, saker som går att kontrollera – det finns inte längre. Det är inte så människor får sin information. Ett problem med det är att det också var så demokratier fungerade: man delade problembeskrivningen och letade lösningar tillsammans. I dagens fragmenterade informationsflöde kan, till exempel, president Joe Biden genomföra en enorm infrastrukturreform utan att folk har en aning. Det är en stor skillnad.

Om det ena av Anne Applebaums hemländer just gått igenom ett val, går folk i det andra till urnorna i maj, så Polens president Andrzej Dudas position står på spel. Efter åren med det nationalkonservativa Lag & Rättvisa vid makten styrs landet sedan 2023 av en mittenkoalition som försöker återupprätta demokratiska normer och institutioner – en process med utmaningar. Utrikesminister Radoslaw Sikorski är Anne Applebaums make.

– Jag kommenterar därför helst inte polsk politik, men generellt kan man säga att Duda systematiskt har motarbetat regeringens förslag med sitt veto.

Författare och forskare som ägnar sig åt demokrati- och rättsstatsfrågor tecknar ofta en rätt dyster värld, men många kallar ändå sig själva för optimister, om än med en asterisk. Detsamma gäller Anne Applebaum, som är *bekymrad. Men hon förklarar varför hon inte ser världen mörkare:

– Jag talade nyligen med Maria Cucho Machado, Venezuelas oppositionsledare. Sedan regimen förbjöd henne att verka håller hon sig gömd – men hon håller ihop den demokratiska oppositionen och har mobiliserat en hel rörelse. Detta i ett repressivt, våldsamt samhälle. Om hon klarar det – vilken rätt har då jag, vi, som verkar i liberala demokratier, att kalla oss pessimister? Uttråkade? Utmattade?