Musik
Ove Säverman
”Jules Sylvain. En inte fullt så enkel tulipan. Schlagerbögen i Folkhemmet – en biografi”
Lasse Zackrisson
”Jules Sylvain. Säg det i toner. En melodidiskografi”
Vax Records, 2024
Namnet Jules Sylvain får inte längre allas klockor att ringa i behagligt svepande två- eller tretakt. Likt de artister han en gång skrev för – Zarah Leander, Ulla Billquist, Karl Gerhard, Hilmer Borgeling – börjar han så sakteliga försvinna ur det allmänna medvetandet.
Ännu kan väl fortfarande en generation nynna ”Anna, du kan väl stanna” eller ”Tangokavaljeren”. Troligen känner de flesta igen ”Med en enkel tulipan”, men få vet vem som komponerade den. De Sylvain-snuttar som gissningsvis är mest spridda – SF-fanfaren och Svensktoppen-signaturen – kan ännu färre nämna upphovspersonen till.
En gång var han den svenska schlagern personifierad. Ingen var flyhäntare, ingen hittade som han just den tonkombination som klistrade sig fast i allas trumhinnor. Han steg fram i den tid då schlager kunde börja masspridas, via grammofonindustri, radio och film, och han var den som definierade hur det skulle låta.
Av Sylvains digra värv har det nu blivit en tjock rackare till bok: melodidiskografin ”Säg det i toner”, sammanställd av dåtidsentusiasten och kulturivraren Lasse Zackrisson på Vax Records. Den går hand i hand med en ännu tjockare bokrackare: DN-veteranen Ove Sävermans biografi ”En inte fullt så enkel tulipan – Schlagerbögen i folkhemmet”. Båda böckerna är av foliantformat. Tillsammans utgör de ett allvarligt hot mot mitt diskbråck.
Zackrissons projekt är en kulturgärning, Sävermans levnadsteckning en läsupplevelse. Jules Sylvains verk i all ära, ännu mer fascinerar hans liv och hans tid
Det finns många inspelningar av Sylvains musik och Zackrisson har skrapat ihop och listat de flesta, med prydliga hänvisningar till strömningstjänster och cd-utgåvor. Hans bok läser man bäst med en musikspelare till hands, så att man snabbt kan få svar på de frågor som dyker upp i huvudet när man bläddrar: Hur låter egentligen ”Pling plong plang! Bjällerklang” i Sven-Olof Sandbergs insjungning? (Svar: riktigt trevligt.) Zackrissons projekt är en kulturgärning, Sävermans levnadsteckning en läsupplevelse. Jules Sylvains verk i all ära, ännu mer fascinerar hans liv och hans tid.
Han hette naturligtvis inte Jules Sylvain. Han hette Stig Hansson, men det slog Ernst Rolf fast att han inte kunde heta. Ernst Rolf – själv född Ragnar Johansson – var revykung och expansiv nöjesentreprenör och en av de första som den aspirerande kompositören Hansson approcherade. Redan den unge Hansson siktade ut mot världen och valde en signatur med internationell air, obekymrad av att de flesta svenskar uttalade det som det stavades.
Så småningom skulle Sylvain se mer av världen än de flesta. Rastlös, ständigt sökande, i konstant opposition mot tråkigheten, slog han sig efterhand ner i de mest otillgängliga hörn av globen. Men först skulle han alltså tonsätta den svenska mellankrigstiden.
Varhelst det behövs en melodi akut har Sylvain redan skrivit den, eller så kan han göra det under lunchen. Och melodier behövs, i en tid då Stockholm vimlar av revyteatrar
På tjugotalet, efter att ha relegerats från internatskolan Lundsberg och studerat musik i Weimar, lägger han långrev hos Stockholms musikförlag och revydirektioner och får snart napp. Varhelst det behövs en melodi akut har Sylvain redan skrivit den, eller så kan han göra det under lunchen. Och melodier behövs, i en tid då Stockholm vimlar av revyteatrar, som inte bara konkurrerar med sina lustigheter och sin balettprakt utan inte minst med sina trallvänliga örhängen.
Tjugotalet är en tid som gärna skildras som sorglös, även av dem som var med och kanske borde vetat bättre. Enligt anekdoterna skrevs alla filmmanus på baksidan av en krognota och alla melodier vid flygeln på Djurgårdsbrunn. Historierna om hur Sylvains visor kom till har ett återkommande mönster: Sylvain och en kollega måste omedelbart presentera en ny melodi för valfri direktör, någon av dem råkar slunga ur sig en replik, någon av dem säger omedelbart ”Där har vi ett kuplettuppslag!”, båda kastar sig i en taxi och en timme senare är en megahit klar. Varpå upphovsmännen kan fortsätta grogga.
Det beskrivs alltid som lättvindigt, men arbetstempot var hårt och ingen arbetade mer än Sylvain. När han inte komponerade vid pianot så stod han i orkesterdikena och dirigerade. Någon familj skaffade han sig aldrig, troligen inte heller några längre förhållanden, älskarna var lika kvickt avklarade som hans melodier. Hans liv bestod av att kläcka en idé, förverkliga den någorlunda och sedan raskt kläcka nästa. Otåligheten är påtaglig. Texterna till melodierna fick någon annan skriva. De filmmanus han fick betalt för var uppslag som någon annan utvecklade.
På tjugotalet är det stumfilm som gäller, men Sylvain har näsa för framtiden och känner på sig att ljudfilmen snart ska slå igenom
Till filmen kommer han per spårvagn. I Råsunda har Svensk Filmindustri byggt sina ateljéer efter tysk och amerikansk modell. På tjugotalet är det stumfilm som gäller, men Sylvain har näsa för framtiden och känner på sig att ljudfilmen snart ska slå igenom. Anekdoten säger att han strosar runt och håller sig framme så mycket ute på SF att vaktmästaren som distribuerar avlöningskuverten bekymrat undrar varför ”herr Sylveng” inte får något kuvert.
När SF så kommer med sin första ljudfilm ”Säg det i toner” 1929 så har Sylvain naturligtvis skrivit all musik, inklusive titelmelodin.
Men trots att han är den störste och mest hyllade så har Sylvain svårt att trivas i ankdammen Sverige. Jagad av skattmasen, trött på gnället, kanske i förhoppningen att hitta en tolerantare plats för sådana som han, längtar han hela tiden bort. Några år innan andra världskriget bor han en sväng i Wien. Där träffar han den femton år yngre Hans Monath, som han lyckas rädda från en säker död i koncentrationsläger. Eventuellt är Sylvain och Monath varandras älskare en tid, men mer än så blir Monath en sorts vapendragare – och rent formellt hans adoptivson. Han hakar på när Sylvain 1947, efter att kriget är slut och världen öppnat sig på nytt, plötsligt drar till Fiji för att odla ananas.
Nyss anländ till en exotisk plats telegraferar han till vänner i Sverige att han hittat paradiset på jorden. En tid senare förklarar han telegramledes att det visat sig vara rena helvetet
Resten av Sylvains liv, fram till hans död vid 68 års ålder 1968, tecknar ett märkligt mönster: han slår sig ner någonstans – Mallorca, Kanarieöarna, Gambia – och stortrivs fram till det ögonblick då han storligen vantrivs. Nyss anländ till en exotisk plats telegraferar han till vänner i Sverige att han hittat paradiset på jorden. En tid senare förklarar han telegramledes att det visat sig vara rena helvetet.
De flesta av hans hundratals evergreens kommer under mellankrigsåren, men han hinner uppleva en renässans från slutet av femtiotalet. Han bor på Mallorca när den svenska charterturismen är i sin linda. Svenskarna som kommer till ön är i perfekt ålder och känner igen varenda Sylvaintrudelutt. Han lever gott på att ta emot horder av turister i sitt hem i mallorkinska Randa. Tills han blir ovän med så gott som hela Mallorca och drar vidare.
Han hamnar till slut i den svenska arbetarrörelsens semesterby Riva del Sole i Toscana – en udda plats för en man som skyr och flyr den socialdemokratiska likriktningen – där han hastigt och olustigt får en hjärtinfarkt och dör. Det grämer honom säkert. Med honom begravs troligen också en hoper storslagna idéer och lättnynnade melodier.
Benny Andersson är en av mecenaterna som gjort utgivningen av de här båda Sylvain-böckerna möjlig. Allt hänger ihop
Ett halvår efter hans död gjordes en Sylvain-kavalkad i tv där unga popsnören tolkade hans låtar. I samband med den inspelningen blev Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog ett par. Jag nämner det inte bara som en kuriositet. ABBA var som bekant inte bara influerade av den anglosaxiska popen, utan vilade också på arvet från den svenska meloditraditionen. Benny Andersson är en av mecenaterna som gjort utgivningen av de här båda Sylvain-böckerna möjlig. Allt hänger ihop.
Berättelsen om Stig Hansson och hans alias – han hade förresten betydligt fler än Sylvain, i princip ett per musikgenre han komponerade i – är fascinerande och Ove Säverman berättar den väl. Han uttalar sig med försiktighet om Sylvain som människa, undviker att spekulera i diagnoser och bokstavskombinationer, låter den vidlyftiga livsresan tala för sig själv.
Jules Sylvain verkar ha haft två positioner – himmel och helvete – som han utan förvarning rörde sig mellan. Säkert var han outhärdlig i sina stunder, lika säkert var han en man som utnyttjade livet till fullo. Säverman låter ett omdöme från den gamle filmprofessorn och DN-medarbetaren Leif Furhammar stå som bokens motto: ”den ende i svensk trettiotalsfilm och en av de få i den svenska filmhistorien över huvud taget som kan göra anspråk på en geniförklaring.”
Läs också:
Hundraåringen som sett tusen filmer födas
Quiz: När musiken har en huvudroll – har du koll?
