Mussolinis Italien stödde inte Hitlers raspolitik

Året är 1943. SS-officeren Heinz Röthke har varit på inspektionstripp till Nice och är nu rasande.

”Kom och se, varje dag på Promenade des Anglais eller på de stora hotellens terrasser”, skriver han i ett PM, ”hur grupper av judar, som i hundra- eller tusental tar sig fram, välbeställda, välfödda, högljudda och arroganta. Kom och se hur de besöker lyxrestauranger, nöjesställen, [… ett] judarnas paradis.”

Som en av de högst ansvariga för judedeportationerna från Frankrike är Röthkes uppgift att urskillningslöst skicka judar i döden – men här, i Nice, tvingas han maktlöst se på hur de lever i godan ro. Han har stött på ett problem han inte rår på.

Italienarna.

När axelmakterna invaderade Frankrike 1940 fick även Italien en liten del av kakan: Rivieran med ögonstenen Nice (som nu åter kunde kallas Nizza). Samarbetet mellan ockupationsmakterna flöt också länge på med vissa smärre friktioner, men det fanns en sten i skon som skulle skava alltmer för varje år som gick.

Italienarna stödde nämligen inte tyskarnas raspolitik och kunde inte förstå varför de skulle kasta judar i gapet på SS.

Det var en djup skiljelinje mellan Mussolinis och Adolf Hitlers fascistiska ideologier. Båda stod för hårdför nationalism, antidemokrati, rättning i leden och hat mot allsköns vänster – men i den italienska läran var antisemitism aldrig en bärande del. Tvärtom var påfallande många av landets judar aktiva och drivande i Mussolinis rörelse redan från första början.

Det skulle visserligen förändras, i Tysklands efterföljd infördes diskriminerande raslagar även i Italien 1938, men av allt att döma mest för att blidka Hitler.

”Ras? Det får mig att skratta, utropade Mussolini – men det finns statsintressen som jag måste ta hänsyn till.”

Att italienarna aldrig ställde sig bakom Förintelsen är väl känt, men hur öppet de fronderade förstår jag först av den nya boken ”Mussolini mot Hitler”, där författaren Anders Carlberg gjort en omsorgsfull kartläggning av Italiens hållning gentemot judarna under fascismen. I själva verket, visar han, var motståndet mot tyska försök att trakassera, arrestera och deportera judar från de områden italienarna behärskade både medvetet, segt och överraskande konsekvent.

Det är en fascinerande och sällan berättad historia, byggd på delvis förbisedd forskning.

Oftast brukar ju Italiens agerande inför och under andra världskriget väcka motvilja, gärna kryddad av ett milt förakt. Mussolini själv var i hög grad en opportunist posör som lånade sig till mycket och gärna anpassade sin politik efter maktläget för dagen. Hans arméer sågs som föga hjältemodiga i fält och begick fasansfulla rasistiska övergrepp i Afrika.

Men i just den här historien får italiensk polis och militär för ovanlighets skull spela hjälterollen. I skarp kontrast till exempelvis den franska polisens skamliga entusiasm inför att spåra upp och skicka judar i döden trotsar de envetet, ibland tyst men ibland också öppet och modigt de alltmer enträgna och arroganta tyska påtryckningarna för att få judar utlämnade från såväl italienskt territorium som av Italien ockuperade områden på Balkan, i Grekland och Frankrike.

Taktiken är ofta uppfinningsrik och anpassas efter behov. I Provence blockerar italiensk polis vid ett tillfälle spåren för att förhindra ett deportationståg från att ta sig iväg, medan chefen gör sig onåbar för att tyskarna inte ska kunna överlämna protester. I Thessaloniki delar den italienska konsuln ut skyddspass till judar i samma anda som senare Raoul Wallenberg i Budapest. I Kroatien upprättar italienarna egna interneringsläger för judar – men främst för att skydda dem mot Ustasja och rovgiriga tyskar.

Inte förrän Italien kapitulerat i september 1943 och tyskarna tagit över kom mordmaskineriet åt judarna även där – men vid det laget hade tiotusentals också hunnit sätta sig i säkerhet, och inte så få gömdes av civilbefolkningen.

Carlberg skriver återhållet, nästan torrt, ändå är det en historia som tar tag i läsaren. Den kastar en uppmuntrande strimma av mänskligt ljus över en vanligtvis nattsvart del av Italiens och Europas historia.

Läs andra texter av Lars Linder och fler av DN:s bokrecensioner