Jag minns inte riktigt hur ofta postorderkatalogerna kom, men jag minns att det var en högtidsstund. Sida upp och sida ner med kläder man kunde drömma sig bort i och skapa en ny identitet med.
Ett år trodde jag på allvar att min identitet var att bära stora fladdriga haremsbyxor i klara färger för att lite senare … Hur mycket senare? Det kändes i alla fall som flera månader innan man kunde gå och hämta ut paketet mot postförskott på postkontoret på andra sidan Södertäljevägen … konstatera att det definitivt inte var min identitet.
Då var det bara att packa in byxan igen, promenera till postkontoret under dess synnerligen begränsade öppettider och skicka tillbaka dem. Förhoppningsvis fick man pengarna tillbaka, men det tog säkert flera månader det också.
Jag var länge övertygad om att postorderkatalogernas tid var över, att genren dog ungefär samtidigt som Clas Ohlson etablerade sin första butik utanför det mytomspunna Insjön.
En kort stund trodde jag på allvar att jag är en person som kan lyckas med kålväxter
Men i ett svagt ögonblick, när jag letade efter tomatfrön på nätet, klickade jag i en ruta om att jag också ville ha företagets frökatalog. Tänkte att de antagligen skulle ha lagt ner den tjänsten när nästa odlingssäsong tog fart, att de skulle ha insett hur höga portokostnaderna skulle bli, vilket pappersslöseri det var och hur omodernt det kändes.
Men så, en dag i början av december låg den där på hallmattan. Tjock och bullig, 372 sidor fyllda av ”aubergin ’slim jim’. Stadiga plantor med mossgrönt till mörkt lila bladverk”, syltlök ”de barletta” (borde vara perfekt att lägga in och ha i en gibson dry martini nästa höst), skruvhalspumpa och den gulgröna sommarastern ”hulk”.
Den gav löften om ett liv efter jul, att det blir en odlingssommar även nästa år och jag började fantisera om att min identitet är att gå i halmhatt, gummistövlar och blommig klänning och tjyva tomater och lukta på rosorna. En kort stund trodde jag på allvar att jag är en person som kan lyckas med kålväxter och odla lagom mycket vintersquash.
Jag sansade mig och la snabbt katalogen ifrån mig.
När dottern sedan försjönk i sociala medier och maken i ett tv-spel om mördarhajar plockade jag upp den igen. Kanske är jag ändå en sådan som kan lyckas med den medeltidiga spetskålen ”filderkraut”?
Läs fler texter av Elin Peters, till exempel om hur hon blev en Öijer mom.
