Jens Lapidus: ”Alla stora samhällsfrågor hamnar förr eller senare i rättssalen”

Jens Lapidus menar att rättssalen är en sorts scen för samhället. Det som sker där handlar om människors liv och binder som på få andra platser samman personliga öden med världen omkring.

– I någon mening tar sig samhället en konkret form i rättssalen. Alla stora samhällsfrågor hamnar så småningom där: gängvåldet, klimatrörelsen, metoo. Det gör domstolen till en arena för att prata om och förstå de frågorna. Där tar de form genom verkliga människor. Kött och blod, säger Jens Lapidus.

Han har tillbringat timtal i rättegång, som tingsnotarie, försvarsadvokat och, på senare år, åhörare. Som författare har han skildrat kriminalitetens värld, och alltid känt läsarnas intresse både för brotten i sig och för hur svensk rättsskipning fungerar.

När tv-serien ”Rättegången” nu har premiär i SVT är det resultatet av en idé som grott hos Jens Lapidus i många år. I sex avsnitt går han igenom kända brott och hur de hanterats i domstol. Det första handlar om mordet på Årstabron i september 2020, då en 27-åring sköts ihjäl. I bevisningen av mordet, som två män fälldes för, ingick mobilkonversationer som avlyssnats med en metod som vid tiden för brottet ännu inte var laglig i Sverige.

– Jag har valt fall som intresserar mig, ofta genom någon rättsfråga. Som i Årstabron: vad betyder det att vi använder bevisning som svensk polis vid det tillfället inte fick ta fram – för rättssäkerheten, för förtroendet för rättssamhället? För den politiska utvecklingen? I dag är preventiv avlyssning tillåten. Kanske har mål som Årstabron lett till lagändring.

På så vis ger rättegångssalen en skarp bild av hur samhället utvecklas.

Sju år har gått sedan Jens Lapidus slutade som advokat för att bli författare på heltid. Han säger att den tiden varit nödvändig för honom i den här serien.

– Jag antar rollen som både programledare och expert, och ska kunna förklara alla sidor för tittaren – syftet är att göra domen begriplig. Som försvarsadvokat hade jag en så stark identitet att det hade blivit svårt.

Han får inte längre stoff i jobbet – i kontakten med de kriminella, genom dagarna i rätten – och det händer att han går på rättegångar som åhörare. Helst i London.

– Jag kan rekommendera ett besök på brottmålsdomstolen Old Bailey, där finns åhörarläktare för allmänheten. Att se brittiska advokater in action är underbart. Perukerna! Artigheten! Och som de korsförhör! De kan slakta vem som helst.

Den prydlige Jens Lapidus ser förtjust ut.

Heltidsskrivande är inte riktigt sant: hans senaste roman ”Grand final” skrevs visserligen klart så sent som i september (och fick fina recensioner när den släpptes månaden därpå), och han har redan börjat arbeta på nästa bok, men han gör mycket annat också.

Han är exekutiv producent för en dramaserie för SVT om en advokatbyrå – där inspelningarna snart inleds – och har hållit ett litet öga på produktionen av ”Paradis city”, en tv-serie som bygger på hans bok med samma namn från 2020, och som har premiär på Prime Video i början av året.

– Jag fick snabbt förtroende för (manusförfattaren, reds. anm.) Björn Paqualin, och har blivit bättre på att släppa taget. Mer trygg.

I stort sett allt Jens Lapidus gör kretsar kring brott och straff – i verklighet eller fiktion – och det händer fortfarande att han saknar det gamla jobbet.

– Jag gjorde det särskilt de första åren, och framför allt att ha ett riktigt jobb. Att skriva är liksom … löst i kanterna. Och jag saknade känslan av att göra något för en annan människa – däremot inte att bli kallad till häktet på nyårsafton, att bli uppringd av mammor som gråter, den stress som kom med ansvaret.

Men advokatyrket har förändrats på de åren, och samhällsklimatet är ett annat, säger han. Tidigare kolleger kan i dag vara rädda för sin egen säkerhet på ett sätt han aldrig var.

Vi talar om intresset för true crime och om några av de brott som fångat Sverige i många år och som fortfarande skildras, om och om igen, som Palmemordet, styckmordet på Catrine da Costa, helikopterrånet, och Jens Lapidus håller med om att fascinationen nog delvis handlar om en vilja att förstå ett samhälle i förändring, att påminnas om ett Sverige som inte längre finns, att se dagens Sverige som det verkligen ser ut.

– Om du för bara fem år sedan frågat vad jag såg som det största samhällsproblemet hade jag nog sagt skjutvapenvåldet. Det var också stort, men inte systemhotande på det sätt vi ser i dag, när kriminella driver egna bolag, och tar sig in i kommuner och myndigheter, inklusive de rättsvårdande.

Politiken har följt efter med en lång rad lagändringar som rör brott och straff. Många lagar, inte minst om polisens och åklagarnas verktyg, innebär avvägningar mellan säkerhet och integritet. Var gränserna går för en rättsstat är inte alltid självklart.

– Man ska komma ihåg att Sverige länge, men kanske inte längre, hade det snällaste systemet i världen, även i jämförelse med våra grannländer. Och kanske är det rimligt att man inte ska komma undan med ett avsevärt lägre straff här än i till exempel Danmark? Det har också en moralisk effekt och det gynnar, tror jag, förtroendet för rättsväsendet.

Men Jens Lapidus är inte odelat positiv till skärpningarna och skåpar till exempel ut det kontroversiella systemet med anonyma vittnen som ett rättssäkerhetshot.

– Ett anonymt vittne omgärdas av ett frågeförbud som gör att försvaret inte får ställa frågor. Det gör försvaret sämre, och domstolen får inte fullt ut veta vem ett vittne är eller drivs av.

Svagheterna är så uppenbara att bevisvärdet blir lågt, fortsätter han. Också metoder som preventiv avlyssning och kronvittnen bär risker med sig, och Jens Lapidus hade gärna sett att flera av lagändringarna fått en prövotid.

Den systemhotande korruptionen kan möjligen stävjas med en höjd medvetenhet hos både arbetsgivare och allmänheten, menar han – att få allt fler att förstå och engagera sig i hur rättsstaten fungerar. Det är där Jens Lapidus själv kommer in – som ciceron i ”Rättegången” och som berättare, i böcker, film och drama. Det händer också att han håller skrivarkurser, men egentligen tror han inte att skönlitterärt skrivande går att lära sig.

– Man går på magkänsla.

Fast riktigt sant är det inte, för när jag frågar om hur han ser på sin egen utveckling som författare har han handfasta tips:

– Mitt bästa knep är att läsa. Jag läser – och lyssnar. Förra årsskiftet lovade jag att läsa en bok i veckan.

Det har han hållit.