Philip Jönsson har bestämt sig – satsar mot Los Angeles 2028

Philip Jönsson kom till sommarens Paralympics i Frankrike som enda svensk med ett guld att försvara.

Så blev inte fallet. Skytten från Mariestad, som tidigare berättat för DN om den tuffa tid som föranledde spelen, lyckades den här gången inte ta någon pallplats.

– Jag hade nog större förhoppningar än vad jag egentligen hade kapacitet, med tanke på hur året hade varit. Men sedan vill jag ju alltid prestera på topp – oavsett vilken tävling det är och i vilket skick jag är, säger Jönsson och fortsätter:

– Det är nog lite tvetydigt hur jag känner. Jag hade velat prestera bättre, eftersom det bara är vart fjärde år. Men med tanke på hur det hade varit innan är jag faktiskt nöjd med att jag kunde skjuta utan att ha ont någonstans.

Paralympics i Frankrike var Jönssons tredje i ordningen. Efter mästerskapet lät 30-åringen geväret vila ett bra tag.

– Jag tror att det tog en månad innan jag ens packade upp väskan, säger han.

Men nu har Jönsson varit tillbaka på banan, och det var där, under en tävling i Sävsjö, som han bestämde sig. Det blir en ny satsning, mot Paralympics i Los Angeles sommaren 2028.

– Det skulle vara jävligt fränt att komma dit faktiskt, säger han.

Var det något speciellt som gjorde att du bestämde dig just där i Sävsjö?

– Det har väl nästan varit klart sedan jag åkte hem från Paris. Men nu var det nog bara att jag kom fram till att det är så kul att tävla och skjuta, att sitta där och slåss bland andra elitidrottare, som också vill samma sak.

Utmaningar är inte direkt något nytt för Philip Jönsson, men det går att konstatera att det kommer att finnas sådana även i satsningen mot Los Angeles.

– Jag behöver alltid ha med mig två personer på alla tävlingar. Det behovet har inte direkt minskat, skulle jag säga, utan det blir egentligen mer och mer för varje tävling, säger han.

– Sedan kommer jag kanske inte åka på de tävlingar som är absolut längst bort.

Jönsson har Duchennes muskeldystrofi, en muskelsjukdom som gör att muskelcellerna lättare bryts ned. Även andningsmusklerna försvagas, vilket leder till en försvagad lungkapacitet.

– Under vinterhalvåret är det inte speciellt bra, kan jag inte påstå. Det krävs mycket värme för att hålla i gång fingrarna. Så fort jag är utomhus försvinner energin och kraften i fingrarna, säger han.

– Att styra permobilen och knappa lite på datorn är nästan det enda jag kan göra, och när det tas ifrån mig känns det helt enkelt värdelöst. Det tär på psyket, men tack vare allt fint folk jag har runtomkring mig går det ändå.

När du pratar framtid och så långt som 2028, hur mycket tänker du då på sjukdomen?

– Jag har ju levt med den här sjukdomen sedan födseln. Det är liksom ingenting nytt.

– Det blir successivt sämre. Det är bara att inse läget och göra det bästa av situationen, ta hjälp av de hjälpmedel som finns, de läkarna som kan – och försöka göra positiva saker i vardagen.

Vad gäller framtiden finns samtidigt en hel del oklarheter kring det ekonomiska, konstaterar Jönsson.

– Det är ganska tufft. Inte bara för mig, utan för alla paraidrottare, men i synnerhet för mig som har ett så pass stort funktionshinder. Skytte är inte den billigaste sporten och inte heller den absolut dyraste, men det svider i plånboken att träna och tävla.

– Sponsorerna är extremt viktiga.

Hur mycket vet du om framtiden ekonomiskt? Vet du att det kommer gå?

– Nej.

Vad är perspektivet? Månad för månad?

– Just nu vet jag faktiskt ingenting, om jag ska vara helt ärlig. Det är inga tävlingar här under våren, så nu får jag försöka spara ihop så mycket pengar jag kan, se om jag får några sponsorer under tiden och se hur förbundet ställer sig till en vidare satsning.

– Sedan får vi se hur långt pengarna räcker. Det är alltid ett risktagande man får ta. Jag får sätta upp ett mål, och sedan se om jag får med mig folk på banan som hjälper mig framåt.

Samtidigt har möjligheten att släppa skyttet under en period också gett Philip Jönsson chansen att, som han själv uttrycker det, tänka på lite annat.

Bland annat har skytten ägnat mer tid åt mat och dryck.

– Intresset har nog funnits med i 15 år i alla fall, säger han.

– Men det har blivit mer och mer de senaste åren. Någon gång efter ett eventuellt skytteslut vill jag ha något annat att göra, och då har jag funderat ett tag på att eventuellt starta en egen restaurang.

– Det är en dröm som jag fortfarande har. Vi får se hur det utvecklas.

Läs mer:

Anna Beck avslutar elitkarriären – blir förbundskapten

Paralympicsmedaljören tar matchen för alla synskadade