Stenhårda ”En oslipad diamant” skildrar baksidan av influerarkampen

”Det finns inga fula kvinnor, bara lata”, sade Elizabeth Arden och tog sminkindustrin till en ny nivå på femtiotalet, när alla kvinnor fick dubbelt så långa ögonfransar, hälften så transparent hy och dubbelt så högt hår. Hon kunde lika gärna ha sagt ”bara fattiga” för smink kostar och tiden det tar att anlägga en perfekt mask är ännu dyrare.

En sak är säker: Krigsmålade nittonåriga Liane, som framlever sitt liv i en risig förort till en mellanstor stad i södra Frankrike, är inte lat. Hon lägger varje vaken timme på att förbättra sitt utseende och varje surt förvärvad slant på smink, kläder och kirurgi. Hon stjäl det hon inte kan köpa och tränar poledance runt en lyktstolpe på en rivningstomt på kvällen. Hon behandlar sin knappt vuxna kropp och sitt vackra rovdjursansikte brutalt, som råmaterial till något annat. Förstorar. Målar om. Gör oåterkalleliga ingrepp. Paketerar. Fotograferar.

Malou Khebizi är dynamit i rollen, både extremt utlevande och extremt hemlighetsfull. Hon vägrar låta oss avgöra vad det är som driver henne: ångest, hyperaktivitet eller målmedveten, furiös ambition. Om hennes dröm vore att bli konstnär, artist, affärskvinna eller forskare skulle vi alla bli rörda. Vem vill inte se en stjärna stiga upp ur dyn?

Nu är målet mer pragmatiskt och samtidstroget: att bli rik och därmed fri. För det är Liane beredd att bruka våld. Främst mot sig själv. Karriärplanen – att bli en rik influerare via sociala medier och realityshower – verkar verklighetsfrämmande och dyster först. Men efter att ha vistats ett tag i Lianes värld, mött hennes nerslitna mamma, charmiga lillasyster och snälla men possessiva pojkvän börjar man förstå att det är den enda möjliga vägen ut.

Långfilmsdebuterande Agathe Riedinger gjorde en kortfilm på samma tema redan 2018 och ibland kan man känna att det är ett ganska litet material som pumpats upp till långfilm med klipp, musik och framför allt med Khebizis energi.

Men det som gör filmen intressant och aktuell är att den inte handlar om narcissism och fåfänga. Inte heller om skev kroppsuppfattning, anorexi, dysfori eller självskadebeteende i psykologisk bemärkelse. Riedinger håller istället stenhårt fokus på klass, kön och tid. På det enda som någon av ett visst kön ur en viss klass i ett visst tidevarv har tillgång till och möjlighet att förändra: den egna kroppen.

Se mer: Tre andra omtalade franska filmer med kvinnliga huvudpersoner: ”Blå är den varmaste färgen” (2013), ”Girlhood” (2014), ”Titane” (2021).

Läs fler filmrecensioner i DN och andra texter av Kerstin Gezelius