Det fanns en tid då skoldebatten kretsade kring kuddflickorna: Lugna elever som placerades som buffert mellan bråkstakarna, så att det skulle bli tyst i klassrummet. Nästan alla var emot. Och det fria skolvalet har bland annat motiverats med att ”kuddflickorna” ska kunna fly.
Mer sällan pratas det om en annan elevgrupp, trots att den är ännu mer i kläm. Barn och unga som bara kan drömma om att endast vara stötdämpare åt några få, i ett för övrigt tyst klassrum.
De här eleverna har sällan föräldrar som gör aktiva skolval. De går i den skola som resursstarka familjer väljer bort. Skolorna har därför dränerats på en hel del hög- och medelpresterande, med stöd hemifrån, som har ganska lätt att sitta stilla.
I skoldebatten låter det ofta som att den här selekteringen inte spelar någon roll för helheten, eftersom bilden som har satts är att undervisning är någonting som sker individuellt mellan lärare och elev. Men eftersom lärarna inte undervisar enskilda, utan grupper, påverkar dräneringen barnen som är kvar i klassrummet. Det beror på att det krävs runt åtta välfungerande elever för att ett utåtagerande och stökigt barn ska dras med i positiv riktning, enligt universitetslektor Martin Karlberg som forskar om ledarskap i klassrummet (Aktuellt 7/1).
De kan placeras på olika håll i klassrummet med en drös ”kuddflickor” emellan.
Rent krasst är det alltså inget problem för de flesta lärare att hantera ett par besvärliga elever med svaga förkunskaper. De kan placeras på olika håll i klassrummet med en drös ”kuddflickor” emellan.
Och ja, den situationen finns i nästan alla skolor.
Däremot klarar ingen lärare ensam av om hälften av barnen stökar, behöver mycket stöd eller saknar stöttning hemifrån. De blir helt enkelt för många i relation till antalet potentiella ”kuddflickor”, som i stället för att fungera som buffert blir mos mellan bråkstakarna när det skapas en negativ spiral.
Dessutom spiller selekteringen över på undervisningen. Forskning visar att klassens sammansättning spelar roll, eftersom gruppens förkunskaper påverkar lärarens ramar.
Om hög- och medelpresterande elever dominerar innebär det därför att lektionerna kan vässas. Omvänt gäller att nivån på undervisningen sänks om många är svaga, vilket leder till att potentiellt duktiga elever hamnar efter sina likasinnade i andra skolor.
Det enda sättet att ge alla likartade chanser är att försöka få till mixade skolklasser där det skapas positiva grupprocesser.
Det är dock inte de här barnen det handlar om när skoldebattörer i falsett förklarar att elever minsann inte ska agera krockkudde åt någon annan. Till skillnad från kuddflickorna har de inte ens fått något namn.
Det enda sättet att ge alla likartade chanser, oavsett bakgrund, är alltså att försöka få till mixade skolklasser där det skapas positiva grupprocesser. Det blir inte mindre sant bara för att alldeles för många politiker fördummar debatten genom att bemöta varje förslag som syftar till att begränsa segregationen med att de inte vill införa ”tvångsbussning” eller använda barn som ”integrationsverktyg”.
För tvärtemot vad många tror innebär blandklasser inte att högpresterande tvingas stå tillbaka, enligt studier. Däremot blir notan billigare på totalen, då Skolkommissionen uttryckligen skriver att det krävs mer pengar för att utbilda en elev i en socioekonomiskt utsatt miljö än om samma elev går i en mer blandad skola.
Att införa en skolvalsmodell som i högre utsträckningen än i dag främjar mixade klasser är alltså både gynnsamt för samhällsekonomin och de mest utsatta eleverna, samtidigt som det inte drar ner barn och unga som presterar hyggligt redan i dag. Det låter alldeles för bra för att avstå ifrån.
Läs mer:
Susanne Nyström: Hur kan någon inbilla sig att lärare och pizzabagare är privat servicepersonal?
Susanne Nyström: Först våldtogs den 72-åriga fransyskan i nästan tio år – nu är hon en feministisk ikon
