Det finns en känsla som kan smyga sig på mig nu när jag är gammal: Jag hör inte hemma i denna tid. Jag har blivit kvar någonstans i det förflutna.
Det kan vara bagateller som utlöser insikten. Vi tittar på ”På spåret” i SVT. En fråga gäller vad den portugisiske 1900-talsdiktatorn hette. Enkelt, tänker jag: Salazar. Och nästa fråga handlar om Voltaire och romanen där jordbävningen i Lissabon 1755 spelar en central roll. Vad heter romanen? Det vet väl varenda människa som ställer upp i en frågesport att den heter ”Candide”, tänker jag.
Men icke! Det lag som strax ska vinna matchen famlar i mörker. Diktatorn, hette han inte något i stil med Lars? Och skrev inte Voltaire ”Främlingen”? Eller var det Camus?
Detta vinnande lag sätter däremot utan att tveka varenda poplåt som efterfrågas; och det är många. Själv har jag inte en susning.
Jag måste höra hemma i en annan tid, nu förgången.
Samma känsla, bara allvarligare, rycker tag i mig inför samtidens segrande ideologi. Hur kan den liberala ekonomins iskalla beräkningar där vinst är det främsta värdet så till synes otvunget förenas med ett oresonligt hat mot människor som ses som främmande och mot kunskaper som stör den egna förvirrade världsbilden? Hur är Tidöregeringen möjlig? Hur kan Trump vinna valet i USA? Och hur kan börsen göra glädjeskutt inför detta elände?
Å andra sidan har något liknande hänt tidigare. Nazisterna spred sina rasidéer samtidigt som de hyllade den nyaste teknologin, och utan stödet från det inhemska kapitalet hade de inte klarat sig.
Vi människor är inte konsekventa varelser. Under olyckliga konjunkturer kan de egendomligaste tankeelement förenas i en lika motsägelsefull som effektiv ideologi. Det är just vad vi ser i dag.
När jag hunnit så långt i min tankegång känner jag mig inte lika otidsenlig längre. Med förnuftiga resonemang kan man knyta samman nutid och dåtid. Epokerna skiftar snabbt, omständigheterna under vilka vi lever förändras; men vi människor är biologiskt sett desamma. Samtiden må vara främmande för mig, men de varelser som befolkar den är i grunden likadana som för två eller tio eller hundra generationer sedan. Vi är kapabla både till halsbrytande inkonsekvenser och sammanhängande resonemang. Tiderna förändras, inte vi.
I dag är vi omgivna av en svindlande mängd information. Det allra mesta går oss förbi. Men inte så lite tar vi till oss, kanske blir det material för vårt kunskapsbygge, kanske befäster det våra fördomar, kanske roar det oss för en stund. Vad vi över huvud taget fastnar för beror mycket på vilka vi redan blivit. Till och med det vi förbluffas över hänger samman med vad vi redan kan. Jag följer ”Vetenskapens värld” på SVT och häpnar över att man nu med bestämdhet kan säga att jorden var en isboll för cirka 800 miljoner år sedan. Men andra skulle kanske bara säga: Jaså, jaha, på det viset. Riksdagens andra vice talman Julia Kronlid (SD) skulle påpeka att ingen har något minne av något som hände för så längesedan.
Kunskapens hav är oändligt. Hur mycket vi än lär oss kajkar vi bara försiktigt längs kusten. Det betyder inte att det är likgiltigt vad vi lär oss. Om det vi ingenting vet har vi alltid fördomar: vi dömer i förväg, alltså innan vi vet något bestämt. I värsta fall inhämtar vi lögner som bara förstärker våra fördomar. I bästa fall lär vi oss verkligen något.
Tyvärr har makthavarna alltför sällan denna syn på kunskap. De ser kunskaper som nödvändiga byggstenar för en yrkeskarriär. En violinist måste kunna spela fiol, en rörmokare utföra rörarbeten, en fysiker behärska kvantmekaniken.
Och visst, varje yrke har sina bestämda förutsättningar. Men. Det finns också sådant som alla i princip bör känna till som människor och som samhällsmedborgare. Det är inte bara psykologer och sociologer som måste ha kunskap om individer och samhällen, inte bara biologer och medicinare som ska kunna orientera sig bland allt det levande, inte bara konstvetare eller arkitekter som har glädje av att kunna resonera om vad som är funktionellt eller vackert. Ju mer vi har åtminstone ett hum om olika kunskapsområden, desto rikare blir våra liv och desto bättre kan vi fungera i samhället.
Skolbyråkrater har i decennier drivits av rädslan för att elever och studenter ska lära sig för mycket eller i onödan
Grunden för allt detta och mycket mer måste läggas i skolan. Men i Sverige har vi en skola i fritt fall. Ägarna till skolkoncernerna blir övergödda på skattepengar men barnen lär sig knappt att läsa och skriva. I byskolan i Vittskövle fick vi hösten 1947 och våren 1948 ta oss igenom Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (ursprungliga upplagan!). Alla måste vi läsa högt några stycken var och sedan lyssna tills det åter blev vår tur. Några läste sämre, andra bättre, men alla läste.
Men läsförmågan är dålig 2024. Till och med studenter har svårt att ta sig igenom böcker. Det är en skandal. Hur ska de klara sig i en värld med Donald Trump, Elon Musk och Julia Kronlid? Mobiler kommer inte att rädda dem, än mindre AI.
Skolbyråkrater har i decennier drivits av rädslan för att elever och studenter ska lära sig för mycket eller i onödan. Det är bara entusiastiska lärare och folkbildare som vill driva ut sina adepter på kunskapens stora hav. Men resurserna för skola och utbildning skärs ner år för år.
Den enda kunskap som numera prioriteras är kunskapen om hur man oskadliggör andra människor i krig. Försvarskostnaderna rusar i höjden, till synes ohejdbara. Allt annat (förutom nya fängelser) får stå tillbaka.
Det finns ett ord som jag i denna svåra samtid skulle vilja ropa högt, nämligen bildning. Det är ett gammalt ord men det är också tidlöst. Det betecknar människans kunskapshunger.
Självklart behöver vi utbildningar också, massor av utbildningar, alltså vägar som leder till ett bestämt mål, en examen, ett yrke. Men utbildning utesluter inte bildning. Tvärtom blir utbildningen bättre om den innesluter bildning. En sådan innebär att det man lär sig väcker lusten att lära sig ännu mer. Man är alltid på väg. Svaret på en fråga väcker en ny fråga.
Lusten att lära sig gör en människa levande. Så mycket väcker hennes förundran; och förundran är, som redan Aristoteles påpekade, kunskapens början.
Bildningen är alltså inte behärskandet av en bestämd kunskapsmassa. Man kan vara bildad utan att veta vad Voltaires mest berömda roman hette. Bildningen är alltid relaterad till en viss tid och ett visst samhälle. I dagens Sverige är det till exempel nödvändigt att ha substantiella kunskaper om islam och dess historia. Böckerna står redan på bibliotekens hyllor och väntar på dig och mig och Jimmie Åkesson, böcker av Mohammad Fazlhashemi, Ronny Ambjörnsson, Klas Grinell och många andra. Klimatet är ett annat oundvikligt ämne – läs Johan Rockström. Eller auktoritära regimer – börja med Timothy Snyder.
Men man får inte glömma kunskapens glädje. Den äkta glädjen gör oss klokare. Nyss läste jag Sally Rooneys roman ”Intermezzo”. Rooney, född 1991, är för mig som en budbärare från den nutid som jag lätt känner mig som en främling i.
Och visst skulle jag vilja kunna mer om popmusik. Men där är det som om sista tåget redan gått. Något måste vi alltid avstå ifrån.
Läs mer:
Sven-Eric Liedman: Går det verkligen att lita på Liberalernas kovändning i skolfrågan?
