Måndag eftermiddag i katastrofens Los Angeles.
Vi kör genom ett utbrunnet kustkvarter. Det är tyst och stilla. Inga boende får än så länge återvända till sina husrester. Avspärrningar med poliser och soldater från nationalgardet i varje större korsning.
Elledningar hänger och dinglar. Telefonstolpar som rasat över askgrå bilkadaver. Här och där pyr det hotfullt ur marken. Ett samhälle i en återvändsgränd.
Men när vi svänger in på Fiske street i det ödelagda Pacific Palisades möts vi plötsligt av febril aktivitet.
Ett 30-tal arbetare sågar ned brända träd, plockar grenar och kör iväg med resterna. De tillhör inte staden Los Angeles anställda. De jobbar för det privata byggföretaget Hart Built Construction och är där på ägaren Chuck Harts eget initiativ.
Ingen har bett Hart att tjuvstarta städprocessen. Men den 47-årige byggherren, vars släkt bott i Pacific Palisades i fem generationer, vill komma igång med demolering och återuppbyggnad så snart det bara går. Och har därför tagit förarbetet i sina egna händer. 36 anställda bor tillfälligt i hans egen villa på Sunset boulevard eftersom ingen kommer in och ur området.
– Om inte processen börjar inom en månad kommer folk att tappa det! säger han.
Hart Built Construction är bara ett bolag i en byggbransch som omsätter miljarder. Men ägarens rastlöshet är talande. Här ska byggas nytt. Att hänga läpp hjälper inte. Någon utbredd melankoli över klimatkrisens inverkan på väder och vind märks inte heller.
Chuck Hart tittar undrande på oss när vi för ämnet på tal.
– Klimatförändringar, vad har det med saken att göra? Jag tror klimatförändringar var den minst betydelsefulla faktorn här. Det var ju en kall natt i Los Angeles när det började brinna i förra veckan.
Borde bränderna och den rasande snabba förstörelsen i brändernas spår tvinga fram ett mer spatiöst husbyggande i naturnära delar av Los Angeles?
– En intressant tanke, säger Chuck Hart. Jag vet inte om det är realistiskt. Jag tror snarare att människor behöver lära sig att ta eget ansvar. Att se till att ha brandutrustning hemma och ha koll på att den fungerar. Staten kan inte rädda dig.
Chuck Hart har visst stöd från Kaliforniens demokratiske guvernör Gavin Newsom som i helgen klubbade ett dekret för att stimulera återuppbyggnaden. Boende som vill resa nytt där det brunnit ska inte stoppas av klimatregleringar.
Det är inte konstigt att människor vill återskapa vad man just förlorat, säger Char Miller, professor i miljöhistoria vid Pomona College i Claremont, Kalifornien. Ett hem på en av planetens mest natursköna platser är inget man ger bort frivilligt.
– Det konstiga är varför samhället i stort anser att det är en god idé att återbygga så att det kan brinna ned igen, vilket är vad man kommer göra. Ingen förväntar sig att det kommer brinna mindre i framtiden. Morgondagen ser lika het och skräckinjagande ut som i dag.
– Min dröm vore ett samarbete mellan en delstatlig myndighet och finansinstituten som tvingar oss att bygga mindre tätt, med större buffertar mellan enskilda hushåll och mellan hushållen och naturen.
Ser du några sådana tendenser i Los Angeles efter branden?
– Absolut inga över huvud taget. Guvernörens dekret grusade alla chanser till ett annat slags byggande. Jag förstår de känslomässiga motiven. Liksom den politiska optiken. Men samtidigt har vi just upplevt den dyraste katastrofen i Kalifornien och möjligen USA:s historia.
Strax innan vi stötte på Chuck Harts städaktion klampade vi runt i askan på 876 Vista Pacifica, i resterna av familjen Engels nedbrunna villa med spektakulär utsikt över Stilla havet. Efteråt pratar jag med Steve Engels i telefon: han sörjer inte. Stilen på själva fastigheten var ändå daterad, säger han. Folk vill ha högre i tak i dag. Och tomten är värd omkring 50 miljoner kronor med eller utan hus, uppskattar han.
Engels döttrar vill ha kvar tomten, även om de inser att klimatkrisen gör fastigheten i Pacific Palisades mer sårbar. Pappan rekommenderar dem att bygga nytt i cement med eldsäkra ståljalusier för fönstren. Pragmatismen är typisk för hur många Los Angelesbor hanterat katastrofen den gånga veckan.
Uppåt 200 000 människor evakuerades på kort tid utan ett större antal rapporterade olyckor eller trafikkaos, en exodus genomförd på rutin. Professor Char Miller konstaterar att tiotusentals amerikaner måste haft en väska packad på förhand. Så anpassar man sig till ett liv i klimatkrisen.
Nere på Fiske street, i larmet från Hart Built Constructions maskiner, frågar jag ägaren om han kommer expandera nu.
– Jag är i byggbranschen och i varje riktning jag tittar så behövs det en byggnad. Så ja, det kommer inte vara brist på arbete, säger Chuck Hart.
Över flinten ett tunt täcke av sågspån.
