Det är en berättelse lika uråldrig som de gudasagor och djävulsmyter som Neil Gaiman har strösslat sina verk med: den om den bra mannen med sunda värderingar och rimlig kvinnosyn som visar sig vara rutten på insidan.
Neil Gaiman nekar till anklagelserna som riktats mot honom om bland annat sexuella övergrepp och våldtäkt. Huruvida vittnesmålen som tidningen Vulture och andra medier publicerat under det senaste året kommer att leda till en rättsprocess återstår att se. Oavsett, så är Neil Gaimans karriär som omhuldad och kultförklarad fantasyförfattare förmodligen över.
Det går inte att jämföra anklagelserna mot Neil Gaiman med dem som runt 2021 riktades mot film- och tv-giganten Joss Whedon och bland annat gällde arbetsplatstrakasserier och olämpligt beteende mot unga kvinnliga skådespelare.
Men även om vittnesmålen om Gaiman handlar om något långt mycket grövre, påminner skeendena om varandra.
Whedon fick sitt stora genombrott under åren runt millennieskiftet med den fantastiska ungdomsserien ”Buffy the vampire slayer”. Ungefär samtidigt kom en av Gaimans främsta romaner, ”American gods”, och hans hyllade gotiska barnbok ”Coraline”. Whedon och Gaiman var kreatörer av genrefiktion, i en nördkultur som ännu inte nått mainstreamstatus och som var överväldigande mansdominerad. Och båda hade ett relativt feministiskt anslag, delvis i sina verk men också i sin persona. Den kvinnliga publiken var svältfödd på den sortens fixstjärnor (och ribban var lågt satt, det räckte egentligen med att de inte tycktes aktivt hata kvinnor).
När män som dessa anklagas, när de blir cancelled, blir fallet stort. Besvikelsen hos deras fans enorm. Man kan tala om en typ av sorg.
Det finns många osunda mekanismer i fankultur. Oavsett vad en eventuell domstol kommer fram till i fallet Gaiman, tycks han grovt ha utnyttjat den dynamiken i sin relation till kvinnor. En lätt slutsats att dra – en som jag sett yttras otaliga gånger i sociala medier det senaste dygnet och som har en stank av offerbeskyllan – är att publiken bör sluta idolisera kreatörer.
Ja, jo. Men den där uråldriga historien om de vettiga värderingarna på utsidan och den fula insidan, den som vi hört förr, den handlar verkligen inte bara om kändisar och fixstjärnor. Det finns en grundläggande mänsklig längtan efter tillit, vare sig det handlar om en ny kompis eller en briljant fantasyförfattare som kallar sig feminist, och vad är alternativet till att ta någon på orden? Kvinnor uppmuntras att lita på män – för det är inte alla, eller hur – och misstros eller skuldbeläggs när det slutar illa. Jag vet inte ens om man kan hitta en vettig sensmoral som inte är alldeles för misantropisk, men det är klart att sagan är sorglig.
