”Tyskland uttrycker tvivel kring att dela underrättelseuppgifter med Österrike”, stod det att läsa i Financial Times en vårdag 2018. Det var en nedtonad rubrik som rymde något stort.
Högerradikala FPÖ hade tagit plats i regeringen i Wien, och partiets Herbert Kickl hade utsetts till inrikesminister, med ansvar för underrättelsetjänsten. De täta banden med Kreml var ingenting partiet hymlade med. Så var hamnade egentligen hemligheter som andra länder delade med sig av? Det undrade man i Berlin.
Det är inte en fråga man behöver ställa sig så här sju år senare. Regeringen föll efter den så kallade Ibizaskandalen, då den dåvarande FPÖ-ledaren Heinz-Christian Strache försökte utbyta tjänster med en person han trodde var en rysk oligark. Sedan dess har ett omfattande försök från Moskva att via partiet ta kontroll över den österrikiska säkerhetstjänsten blottlagts.
Ändå var Herbert Kickl förra veckan tillbaka i rampljuset. Den här gången handlar det inte bara om att ta plats i regeringen, utan om möjligheten att leda den. Det stora borgerliga partiet ÖVP är berett att samtala om saken.
Österrikarna har uppenbarligen en mycket förlåtande attityd till ett parti som inte bara grundades av SS-officerare och som fortsätter att uttrycka vördnad för dessa, utan som alltså försökt sälja ut landet till Kreml. Ett skäl till att kanslerposten nu är inom räckhåll är att FPÖ, som efter Ibizaskandalen dök i opinionen, blev största parti i valet förra året.
Men lika anmärkningsvärd är den politiska mittens tendens till självskadebeteende. De 29 procent som Kickls gäng vann är långt från 50. Orsaken till att FPÖ får försöka bilda regering är att andra partier misslyckats. ”Destruktiva krafter” i socialdemokratiska SPÖ satte stopp för nödvändiga kompromisser i den ekonomiska politiken, förklarade den avgående ÖVP-ledaren Karl Nehammer.
De 29 procent som Kickls gäng vann är långt från 50. Orsaken till att FPÖ får försöka bilda regering är att andra partier misslyckades.
Och det överraskande är inte i första hand att borgerliga och socialdemokratiska partier misslyckas med att isolera extremhögern – det har trots allt gått 20 år sedan österrikarna först gav upp det. Det är också ett land som haft sin beskärda del av storkoalitioner. Missnöjet med dem är ett standardsvar på varför FPÖ är så populärt.
Vad som däremot är värt att uppehålla sig vid är de ”destruktiva krafter” som gjorde att allt föll, och som inte är unika för vare sig socialdemokratiska eller österrikiska partier.
Wall Street Journals Europakorrespondent Goran Panjevski tror att ”där Österrike är, dit är Tyskland och Frankrike på väg”: oförmögna att bilda handlingskraftiga och stabila regeringar utan att ta med ytterhögern. Och det är en spaning som det sorgligt nog ligger något i.
I den franska nationalförsamlingen finns det rent matematiskt en majoritet bland Emmanuel Macrons liberaler, resterna av den borgerliga högern och den traditionella mittenvänstern. Men i stället för att göra upp så tillåter de regeringskriserna att avlösa varandra.
I Tyskland kollapsade socialdemokraten Olaf Scholz koalition eftersom att högerliberala FDP vägrade att öppna plånboken, trots att konservativa centralbanksekonomer bad om det och pengarna bland annat skulle gå till Ukrainastöd partiet ville ha. Angela Merkels storkoalitioner var förvisso stabila, men fick lite uträttat på grund av alla låsningar.
De europeiska parlamentariska systemen kräver samarbeten över partigränserna. Sådana bygger på kompromisser. Ge och ta. Visst finns skillnader i framför allt den ekonomiska politiken mellan borgerliga och socialdemokratiska partier. Men de är mindre än nästan någon gång i historien. Samtidigt ser de med samma ögon på de stora frågorna: hotet från Ryssland, betydelsen av EU, nödvändigheten av klimatomställningen.
Att blockera varandra är viktigast. Antingen får man inte till något samarbete alls, eller så blir det instabilt eller handlingsförlamat.
Ändå präglas förhållandet av småaktigt käbbel i ett uppskruvat tonläge. Att blockera varandra är viktigast. Antingen får man inte till något samarbete alls, eller så blir det instabilt eller handlingsförlamat.
Samtidigt är man beredd att dela ut nycklarna till inte bara ett inrikesministerium utan själva kanslerbostaden till den Moskvavänliga ytterhögern.
Eller för att ta ett exempel från vår hemmaplan: vända bort blicken inför en putinistisk trollkontoattack på det demokratiska samtalet.
För Sverige är ju också en del av det här.
Det stora projektet är Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) överens om: att återuppbygga staten och dess kärnfunktioner. Men att de skulle göra upp om något väsentligt – och därmed kunna regera ihop på ett meningsfullt sätt – ses som en omöjlighet.
Vad som gör det hela särskilt frapperande är att det bland experter närmast råder konsensus om att flera stora utmaningar bara kan lösas med en kombination av borgerlig och socialdemokratisk politik.
Bostäderna? Bäst vore att ha mer marknadsanpassade hyror samt stärka bostadsbidraget och kanske stötta byggandet av billiga hyresrätter.
Energin? Stöd till kärn- och vindkraft – och villkor som ligger fast över tid.
Kampen mot gängen? Hårda och förebyggande metoder, samt långsiktiga satsningar på både kriminalvården och socialtjänsten.
Men alla tar för givet att placerar man moderater och socialdemokrater i ett förhandlingsrum så kommer deras fokus vara på att förstöra för varandra – inte att formulera överenskommelser som ger en helhet som är större än summan av bitarna.
Samma destruktiva krafter här som på kontinenten står i vägen för att lösa stora samhällsproblem.
Det är svårt att förstå varför det ska behöva vara så. Men kanske finns här en del av förklaringen till att folk tröttnar på ”etablissemanget”.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Nästa gång är det högern som tvingas säga ”Vi har varit naiva” – om demokratin
Martin Liby Troein: Vad hade Sverige varit utan Kjell-Olof Feldt?
