Den amerikanska författaren Robert Frost återkom ofta till arbetets dvala och själadödande egenskaper i sina dikter. ”Hjärnan är ett underbart organ”, skrev han. ”Den börjar arbeta så fort du går upp på morgonen och slutar inte förrän du kommer in på kontoret.”
Många och långa har mötena varit då detta citat gjort sig påmint. Varje gång har jag tvingats konstatera att det inte stämmer. Hjärnan fortsätter tyvärr att arbeta. Hur gärna vi än vill går den inte att stänga av. När en kollega, i övrigt skötsam, tvingades till en veckolång kurs i kompetensutveckling blev han så missmodig att han berusade sig med opioider för att ta sig igenom kursen. Han klarade den, men var i efterhand besviken på opioidernas verkan. Kursen fanns fortfarande kvar i minnet och känslan av förnedring dröjde kvar.
Möjligen finns här en förklaring till genomslaget för tv-serien ”Severance” på Apple TV+. Seriens premiss är en teknologi som tillåter personalen på Lumon Industries att separera arbete från fritid genom ett mikrochip i hjärnan. När de är på jobbet minns de inget av sina övriga liv. Och när de inte arbetar minns de inget av sina jobb. En tudelning av karaktären uppstår så: för arbetsjaget är livet bara arbete och inget annat, för privatjaget är arbetet en bortklippt tidsåtgång som man inte minns.
Utopi eller dystopi? Kanske en utopi inklämd i arbetstvångets dystopiska referensram? I vilket fall har karaktärernas arbetsjag börjat göra uppror när den andra säsongen har premiär den 17 januari.
Möjligen kommer sig seriens popularitet främst av att den är snygg och spinner på neuro-sci-fi-idéer vars underhållningsvärde redan prövats i filmer som ”Eternal sunshine of the spotless mind” och ”Dark city”. Stämningen pendlar mellan ”Black mirror” och ”The office”, thrillermoment varvas med igenkänningshumor i öde lokaler som ser ut att vara tagna ur Lars Tunbjörks fotobok ”Kontor” – som faktiskt också ska ha inspirerat seriens fotograf Jessica Lee Gagné.
Den ideologiska utgångspunkten för den neurokirurgiska särkopplingen är explicit: arbete är slaveri och som sådant något som bör kontaminera så lite som möjligt av livet i övrigt. Som så ofta inom populärkulturen uttrycker serien en oförblommerad arbetskritik. Den tycks vädja till en intuition hos publiken om att arbetet äter upp våra liv och tömmer dem på mening – en intuition som det finns fog för.
Enligt Gallups senaste mätning i enkäten ”State of the global workplace” upplever sig 23 procent av världens anställda ”engagerade” i sina jobb. Den stora majoriteten, 62 procent, är ”oengagerade” och går främst till jobbet för att få lön, och ytterligare 15 procent är ”aktivt oengagerade” vilket ungefär betyder att de hatar sina jobb. Hälften av alla vill byta jobb.
Gallups mätningar ligger i linje med andra enkätresultat. Det är visserligen så att de flesta svarar att jobbet är viktigt för dem och att de hellre vill ha ett jobb än att vara arbetslösa, men det säger inte mycket om hur människor känner inför det kapitalistiska nav som förvärvsarbetet utgör. Att älska sitt arbete är i vårt samhälle ett påbud, något man inte nödvändigtvis gör för att arbetet är stimulerande eller ens produktivt, utan mer för att det sätter pengar i rörelse och via skattsedeln ”bidrar till välfärdssamhället”. Ett av de smartare sätten att komma runt denna normaliserade weltschmerz, är att fråga människor vad de skulle göra om de vann så mycket på lotto att de blev ekonomiskt oberoende.
Sedan denna enkätfråga började ställas har andelen som kan tänka sig att fortsätta med sina nuvarande jobb stadigt minskat. Från att ha legat på över hälften under 1950-talet, har andelen gått ner till mellan 10 och 20 procent i vissa länder. De flesta är med andra ord ekonomiskt tvungna till sina jobb och skulle helst ha gjort något annat.
Från antiken och in på artonhundratalet betraktades idén om att leva underordnad någon annans vilja och dominans som något alldeles oacceptabelt
Det tudelade liv som ”Severance” beskriver är på så vis redan här, och psykodramat kring hur det påverkar oss torde vara lika normaliserat som arbetstvånget.
När jag för ett tag sedan fick höra talas om att en av mina trevligare släktingar var en bulldozerchef som inte drog sig för att skälla ut och förödmjuka sina underordnade, påmindes jag om det dubbelseende som kan uppstå när någons arbetsjag är betänkligt olikt privatjaget. Kontrasterna genererar stereotyper för vår tid. I pjäsen ”Jag offrar mig”, som nu går på Stadsteatern, kryper en karaktär under sin mors kjoltyg för att över telefon skälla ut en anställd: ”Antingen levererar du eller så letar du efter ett nytt jobb!” Denna extrem – undergiven i familjen, diktator på jobbet – har i dag större möjligheter att vinna sympati än sin motpol. En person som förtrycker sina anställda kan vara allt från ”buffel” till ”ambitiös”, hon kan rent av betraktas som en driven Elon Musk-figur med ”hög energi”. En person som förtrycker sin familj är däremot bara tragisk.
”Severance” vrider och vänder även på detta: varför är det så självklart att på jobbet kontrolleras, övervakas och trakasseras på sätt som i familjen skulle klassificeras som övergrepp? Är det verkligen rimligt att, om än bara för ett tag, sälja sin frihet och ingå i den diktatur som det genomsnittliga företaget utgör? Som bland andra lingvisten Noam Chomsky påpekat är den i dag förgivettagna ordningen att hyra ut sig själv för sin överlevnad ingen självklarhet historiskt sett. Från antiken och in på artonhundratalet betraktades idén om att leva underordnad någon annans vilja och dominans som något alldeles oacceptabelt.
Kanske kan skapelser som ”Severance” uppmuntra till omprövning av arbetets organisering och nödvändighet. Ändå har jag svårt att värja mig från bilden av en multitud av privatjag som med ännu en serie sjunker ner i binge-dvala och drömmer sig långt från sina arbetsjag. För visst finns det en tröst i dessa dystopier – så där illa har vi det i alla fall inte – och nog är det ironiskt att seriens producent och distributör själv utgör en av världens största diktaturer.
Läs mer:
Roland Paulsen: De långa arbetsdagarna splittrar svenska familjer
