Det står en röd skåpbil mitt i centrala Köpenhamn, nära nöjeskvarteren. Dit ringlar kön lång av sexsäljare och torskar, det är knappt att hjälporganisationen The red vans volontärer hinner med.
De brukar annars försöka städa upp skräp mellan varje besök, fylla på med kondomer, svabba av britsens latexmadrass. Sedan ställer de sig en bit bort på gatan, tillräckligt långt bort för att inte störa, tillräckligt nära för att kunna ingripa om det behövs.
De säger att de inte upplever att någon av dem som säljer sex direkt har tvingats till det, att det inte rör sig om traffickingoffer (DN 10/1). Men frågan är förstås hur mycket val de här personerna egentligen har. På gatan arbetar de allra mest utsatta – missbrukare, migranter, de som behöver pengar snabbt.
Det är inte bara kvinnor det här handlar om: I Folkhälsomyndighetens senaste studie uppgav 1,5 procent av kvinnorna och 1 procent av männen att de någon gång hade tagit emot ersättning för sex.
På gatan arbetar de allra mest utsatta – missbrukare, migranter, de som behöver pengar snabbt. Det är inte bara kvinnor det här handlar om.
Hur känns det i magen när man tänker på dem? På alla som huttrande väntar på sin tur utanför den röda skåpbilen; att vissa återkommer gång på gång hela natten, med nya kunder.
Man kan förstå instinkten hos personer som kulturskribenten Vesna Prekopic (DN 14/1), som säger att detta är rakt av fel, och att DN:s sakliga rapportering är nästan lika fel, den: ”Det är ett människosynsmässigt haveri att inte samtidigt fördöma den verksamhet som innebär att män (majoriteten är män) köper kvinnors kroppar för sex.”
Hon vänder sig mot ord som ”sexarbetare”, eftersom det ”normaliserar sexuell exploatering”. Själv tycker hon, som många, att man ska säga prostituerad.
Argumenten påminner mig om narkotikapolitiken. Där har det länge ansetts viktigt att straffa – så viktigt att det trumfar allt annat, inklusive de drabbades liv och hälsa.
Det är först på senare år som det har gått att börja bedriva det som kallas för skadereduktion, och som bottnar i insikten att det inte går att hindra allt ont, att det enda man ibland kan göra är att fokusera på att göra det bästa av en dålig situation.
Det kan ske genom mottagningar där de behövande får rena sprutor, och substitutet metadon i stället för heroin. Fixrum där de kan injicera. Eller genom en röd skåpbil på en tvärgata i Köpenhamn, där det finns kondomer och hjälpen är ett skrik bort.
Innan man fördömer den sortens insatser, därför att det inte känns bra i magen på en själv, så ska man betänka vad alternativet är. Det är inte en värld där ingen tar droger eller säljer sex på gatan, utan där de bara gör det lite mindre synligt, så att allmänheten slipper tänka på eländet. Där lidandet i gengäld är värre, och farorna fler och större.
Moralism är ingen lösning på det problemet, det är en snuttefilt som inte värmer någon förutom moralisten själv.
Läs mer av Lisa Magnusson
