Det är en ”läskig” utveckling, säger den svenska centerledaren Muharrem Demirok i Dagens Nyheters enkät med toppolitikerna inför måndagens maktskifte i USA.
Han syftar på hur Donald Trump kan använda höga tullar som påtryckningsmedel. Han är långt i från ensam om att känna obehag inför Trumps återkomst till Europa. En ny enkät från organisationen European Council on Foreign Relations visar, som väntat, att medborgarna i Europa är skeptiska till den nygamla ledaren för USA.
Hoten om handelskrig, pressen på Natoländernas försvarsbudgetar, osäkerheten om Ukraina, utspelen om Grönland och Panama – listan på orosmoment kan göras lång. Ingen vet vart det tar vägen, men för politiker i Europa är oberäkneligheten i sig en plåga.
Den brittiske Brexitpolitikern Nigel Farage sade i fjol våras att Donald Trump ogillar Bryssel så mycket att han själv framstår som EU:s bästa vän i jämförelse.
Och om Bryssel är det ena hatobjektet för Trump, så är Berlin det andra.
Trump var inte den första amerikanska presidenten som krävde att Tyskland skulle lägga större resurser på försvaret, och han är långt ifrån ensam om att rikta kritik mot landets energipolitik och de tyskryska gasaffärerna. Men han hade en sällsynt usel relation till Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel. På det stormiga Natomötet i Bryssel 2018 ska han ha varvat hätska utfall mot Tyskland med oväntade kindpussar.
Utrikespolitik kan förklaras på många nivåer och den som vill kan spåra Donald Trumps vrede mot Europa tillbaka till ett deportationsbeslut i södra Tyskland år 1905.
Hans farfar Friedrich Trump hade återvänt till Tyskland med sin familj efter några vändor i USA. De längtade hem till småstaden Kallstadt. Men de fick inte stanna där. Myndigheterna beslöt att neka familjen nytt visum, eftersom Friedrich Trump hade smitit från den tyska militärtjänsten genom sin första resa över Atlanten.
”Vi blir beordrade att lämna? Det är mycket, mycket hårt för en familj”, skrev farfar Trump i ett brev som citerats av New York Times.
Medlemmarna i familjen Trump hade inget annat val än att bli amerikaner. Efter andra världskriget valde de till och med att framställa sig som svenskättlingar, för att inte skrämma bort judiska kunder från fastighetsaffärerna. Donald Trump upprepade lögnen i decennier. Han förfasade sig över USA:s ”så kallade allierade” i intervjuer långt innan han gav sig in i politiken.
Så långt hobbypsykologin.
På en annan nivå kan hans aversion mot Europa beskrivas som både rationell och ideologisk. Då kan vi till exempel luta oss mot den amerikanska statsvetaren Walter Russell Meads analys för konservativa Wall Street Journal från 2019.
Där framstår Europa som för starkt och svagt på samma gång.
Det är väl känt att Trump och hans anhängare tycker att amerikanerna har varit naiva i handelspolitiken och att européerna har varit naiva i säkerhetspolitiken och att resultatet i båda fallen blir att Europa åker snålskjuts på USA.
Men nationalister som Donald Trump anser också att EU-samarbetet är byråkratiskt och ineffektivt, rentav en hämsko på nationalstaterna i Europa. Konservativa amerikaner har alltid haft invändningar mot skatteuttagen och bidragssystemet i Europa, men numera kan de också stämpla Europa som alldeles för woke. Högerpopulisterna avskyr vad de betraktar som globalismen och försöken att exportera typiska europeiska värderingar till resten av världen. Ta kampen mot klimatförändringarna eller motståndet mot dödsstraff som exempel.
Redan 2019 varnade akademikern Russel Mead för att många länder fjärmar sig från vad de uppfattar som en europeisk världsordning. Intressant nog visar den nya enkäten från European Council on Foreign Relations att befolkningen i länder som Indien, Kina, Saudiarabien och Ryssland tror att Trump bra för USA, bra för världsfreden och bra för dem.
Strömningarna finns också inuti Europa. Där växer nya band över Atlanten fram. Italiens premiärminister, högernationalisten Giorgia Meloni, har bjudits in att representera Europa vid Trumps installation.
För Sverigedemokraterna skapar Putin och Ukrainas krig problem i relationen till den tillträdande presidenten. Men det är ingen slump att Åkesson är den av de svenska partiledarna som är minst bekymrad inför maktskiftet – hans värld och världsbild är inte hotad.
Läs mer:
Partiledarnas största oro inför Trump: ”Läskig utveckling”
