Ljuvliga, ljuvliga Jennifer Coolidge fick nyligen en fråga på röda mattan om vad som är det bästa med att vara kvinna i Hollywood år 2025. Hon plirade mot kameran, så där som bara hon kan, och svarade: ”Man kan äta vad man vill nu.”
Detta är dock en sanning med modifikation. Snudd på alla andra kvinnliga filmstjärnor är fortfarande skriksmala, och äter de vad de vill så är det för att de tagit det trendiga bantningspreparatet Ozempic och bekvämt nog förlorat all aptit.
Samma problem gäller den ivriga spaningen om att den rådande ungdomsnormen har börjat luckras upp. Tidigare hade kvinnor inom film ett bästföredatum på cirka 35 år, därefter var det biroller som någons mamma/lärare/fruktansvärda chef som gällde. Men på senare tid har det gjorts en rad filmer med äldre kvinnor i huvudrollen, noterar många, inte sällan där de dessutom har en romans med någon ung snygg kille.
Kul, javisst. Även om de äldre kvinnorna fortfarande är anmärkningsvärt släta: nervgiftet Botox suddar ut alla rynkor. Det förlamar även ansiktsmusklerna, men ”alla” använder det ändå – kalkylen är alltså fortfarande att det viktigaste arbetsredskapet för en skådespelerska är ungdom, det anses till och med viktigare än att kunna använda mimik.
Det finns dock tillfällen då den här sortens stela, stympande look snarare är en tillgång. Som för Nicole Kidman i ”Babygirl” (svensk premiär 24 januari). Det är en erotisk thriller om maktspel, ja ni hör, det är så oerhört mycket som hade kunnat gå snett med den här filmen. Så många fallgropar den hade kunnat trilla i. Men det gör den inte!
Det är en erotisk thriller om maktspel, ja ni hör, det är så oerhört mycket som hade kunnat gå snett med den här filmen.
”Babygirl” handlar om en framgångsrik företagsledare som verkligen har lyckats. Hon står på toppen av ett formidabelt imperium, bor vackert, är alltjämt älskad av sin man (Antonio Banderas), har en fin relation med sina döttrar. Och all denna lycka väljer hon att äventyra, för en affär med en praktikant som låter henne leva ut sin undergivna sida.
Det går självklart åt helvete, och medan det gör det ger Nicole Kidmans magra, nollställt släta uppsyn och begränsade uttrycksmöjligheter det hela en klaustrofobisk extra dimension. Åh, nu låter det som att detta är en sedelärande film. Men det är det inte, tvärtom.
”Babygirl” håller upp det feministiska idealet om rationalitet, kontroll och oberoende, synar det och säger: Okej, men hur frigörande är det här, egentligen? Och det får mig att undra om vi är redo för nästa nivå nu. En där kvinnor varken är näpna våp eller starka superhjältinnor. Där de bara försöker få existera i sin egen, komplexa rätt.
Läs mer av Lisa Magnusson
