Noveller
Åke Smedberg
”Snö”
Albert Bonniers förlag, 138 sidor
I ”Snö”, titelnovellen i Åke Smedbergs nya samling, färdas två bröder i bil. En kör, den andre sitter bredvid, stum, knappt vid medvetande. De åker genom avfolkningsbygd, det är tidig höst, björkarna skiftar i gult, sly längs vägkanterna, inga möten. Så kommer de fram till en raserad bro och måste vända. Men en gång för många år sedan har de åkt över samma bro, stannat vid ån en natt, fiskat och pratat. Då om inte förr förstår jag att det är en desperat, förtvivlad utflykt jag är med om.
De har alltid hängt ihop sedan de blev faderlösa när den yngre brodern var tre, och deras mor var oförmögen att ta hand om dem. Först fick de bo hos släktingar, sedan blev det fosterhem, nu är de i sextioårsåldern. Den yngre brodern har hämtat ut den äldre från ett demensboende och kört iväg mot ett oklart mål. Tiden mellan då och nu finns knappt, bara några få glasklara minnen: ett foto av de två med armarna om varandra, en natt vid ån, en promenad längs en strandkant. Och en stor sorg.
I Åke Smedbergs noveller – bortåt tio samlingar sedan mitten av 1980-talet – rör sig ensamma människor i ett nordligt skogslandskap där det är långt mellan husen, som dessutom inte sällan står tomma. Här möter vi dem igen: de som närmar sig en gräns där något brister, tar slut – eller öppnar sig mot något nytt och okänt.
En mamma försöker stå emot när hennes dotter vill ha pengar till sitt missbruk. En hustru med en svårt sjuk och hjälplös man dignar under bördan. Ingen av dem kan fortsätta som de alltid gjort utan måste fatta ett beslut. En man ser tillbaka på sitt liv, hur han tog ett jobb och tänkte stanna ett par dagar men blev kvar i tio eller trettio år, tills något hände som tvingade fram ett avgörande. Gestalterna är tilltufsade, men tecknade med en varsamhet som väcker inlevelse och medkänsla.
Smedberg lånar sin egen stilkonst till gestalterna, han lägger perspektivet hos dem och får dem att framträda som de individer de är, med ett rikt själsliv
Smedberg skriver en nyansrik men ändå nedtonad prosa som skapar en stark motsättning mellan yttre och inre liv. Tillvaron ter sig enahanda, med arbete i småbruk och på vårdhem. Dialogerna, i den mån de finns, är korthuggna intill torftighet. Människorna kan inte prata om sina känslor, men deras medvetanden rymmer tankar och minnen som går på djupet och håller läsaren fängslad. Smedberg lånar sin egen stilkonst till gestalterna, han lägger perspektivet hos dem och får dem att framträda som de individer de är, med ett rikt själsliv.
Språket gör människan men vändpunkterna i hennes tillvaro inträffar bortom orden, i möten med djur och natur som påminner om att det finns ett annat liv, trots allt. Någon ser sig själv i en kos lugna blick, en annan hittar tillbaka till en skogsglänta och förmår äntligen sörja sina döda. Den yngre brodern i ”Snö” minns för ett ögonblick en strandäng som badar i ljus, han återupplever en känsla, inte direkt lycka, men som om något lyfter.
Så förenas den realistiska gestaltningen med en gåtfull magi som öppnar för oanade och outtalade möjligheter. Det är stor litteratur i litet format.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
