Rymden som stormaktstrofé och fantasi på Kiasma

Det känns som en tanke att både danska Louisiana och finländska Kiasma nu satsar på utställningar med en tematik så stor att den knappt går att greppa. Kanske är det vår fragmenterade, oroliga och på många sätt osäkra tid som väcker en drift att söka de stora sammanhangen. Medan danskarna fokuserar på det djupa ”Havet” i en hyllad utställning, riktar finländarna blicken mot himlen och tar sig an hela vår galax.

Utställningen ”På Vintergatan” samlar 22 konstnärer och konstnärsgrupper i sitt vida grepp på det tyngdlösa temat. Kiasma borde med sin vita betong, sina känsligt ljussatta rum och långa ramper mellan våningsplanen vara en utmärkt miljö för att ge sig på vår relation till den väldighet som omger oss.

Men utställningen är inte riktigt vad jag väntar mig. Presentationen löper genom de förhållandevis små rummen på konsthallens tredje våning, och istället för en hisnande blick upp mot det stora mörka mysteriet ges en närmast överlastad och väldigt redovisande genomgång av människans många sätt att förhålla sig till sin plats i universum.

”På Vintergatan” är uppdelad i fem tematiska avdelningar, som alla är större än en enskild utställning kan famna: konflikten mellan materia och ande, rymden som stormaktstrofé och populärkulturella dröm, rovdriften på planeten, människan i relation till maskinen och det på sikt annalkande slutet för vår galax.

Det är för många tåtar som drar åt olika håll. Först gör det mig irriterad, främst för känslan av att aldrig få stanna upp i någonting. Men efter en stunds travande av och an i utställningens myllrande mindmap växer upplevelsen.

Fast snarare än en drömsk blick mot stjärnorna har utställningen likheter med en färd över en is som krackelerar. Man anar något väldigt i sprickorna. Och kanske speglar det på ett rimligt sätt vår relation till rymden. Forskare som letar efter liv i universum brukar lugnande förklara att arbetet bara är påbörjat. Vi har sökt igenom en yta som motsvarar ungefär en hink av allt vatten i oceanerna. Vi vet nästan ingenting.

Men utställningen både börjar och slutar relativt starkt – och med en tydlighet som helheten saknar. I den första salen sprakar det särskilt i mötet mellan en liten, ganska oansenlig 1700-tals målning föreställande en alkemist av en okänd konstnär och en serie fotografier av Maija Tammi. Vid en första anblick verkar de visa nebulosor och fjärran galaxer, men visar sig vara närbilder av sperma och bröstmjölk.

Här finns ett storslaget anslag – alkemistens pseudovetenskapliga fantasi och livets grundstenar med former som repeterande fortplantar sig ut i världsrymden. Rymden och det utomjordiska är ju oftast lika mycket fantasi och visionär skattjakt (läs girighet) som naturvetenskapliga faktum.

I den allra sista salen, i avdelningen ”Slutet”, övertygar Petri Eskelinens installation ”Döende stjärna”. Här stiger man in i ett rum där ljuset omväxlande tänds och släcks. I mörkret syns bara en samling lysande prickar som har hämtat sitt tredimensionella mönster från en döende stjärna. Men med ljuset avslöjas att det vi ser är en massa små lappar, uträkningar och anteckningar på en rad plastskivor ovanpå varandra. Det vill säga människans ganska abstrakta försök att förstå vad som sker i den fjärran värld som natthimlen bara antyder. Vår drift att bringa ordning och hitta mening är på samma gång fåfäng och djupt imponerande.

Däremellan finns det gott om intressanta utvikningar åt alla möjliga håll. Kanske för gott. Science fiction, robotik, AI-applikationer, dystopiska oljemålningar, djur som irrat sig in i förment mänskliga miljöer som snabbköp, vardagsföremål som pimpade med glänsande metall bjuder på futuristiska konnotationer, andligt utsvävande mandalor, slaktade datorer. Ja, lite av varje.

Det väldiga radioteleskopet i Arecibo, Puerto Rico, rasar samman på en vägg i en video av amerikanska Brittany Nelson. Hon varvar den sönderfallande rymdforskningsstationen med utdrag ur den svärmiska, men abrupt avslutade korrespondensen mellan författarna Ursula K. Le Guin och James Tiptree Jr.

Den finska grafikern Matti Petäjäs stora träsnitt från 1960-70-talen breder ut sig på en annan vägg, med former som speglar sin tids rymdoptimism.

Men för många verk har klämts in i de relativt små rummen och får inte riktigt den visuella resonans de skulle behöva för att verkligen lyfta.

Digital kultur-forskaren och konstnären Richard A Carters ”Signales”, till exempel. Verket består av en flimrig video där man kan se och höra poesi som är skriven på det matematiska språket lincos. Det ska vara möjligt att förstå för alla intelligenta livsformer som möjligen finns därute.

Själv hör jag uppenbarligen inte till den gruppen, och upplever mest det pulserande ljudet som halvdan noisemusik. Men att dikterna har översatts till former skapade av astrofysikerna Yvan Dutil och Stéphane Dumas, för att sedan skickas ut och färdas genom oändligheten i jakt på hugade läsare/lyssnare får faktiskt tanken att svindla till ett ögonblick.

Några verk är direkt överflödiga. Smyckeformgivaren Björn Weckströms silverhalsband ”Planetariska dalar” från 1969 presenteras till exempel med en bild från den första Star Wars-filmen. Där bär prinsessan Leia smycket, som består av sammanfogade kvadratiska sköldar med konkava effekter. Nog är det kul och som finsk medborgare förstår jag den knutpatriotiska stoltheten. Men inslaget hör snarare hemma i en väggtext eller folder än i en utställning som i övrigt inte alls fokuserar på design.

Fast visst, smycket föder ännu en tanke eller ett potentiellt spår. I den späckade helheten är det kanske just det som är drivkraften – att visa hur rymden interfolierar det mesta. Från form till filosofi och framtids(mar)drömmar.

Som så ofta i tätt hängda samlingsutställningar blir det också några favoriter som kliver fram.

En av dem är definitivt duon Pekka och Teija Isorättyäs skamlöst publikfriande ”Buko-robot”, ett avancerat hemmabygge som kombinerar kodning, elektronik, öl, keramik, upphittade objekt och en liten växt i en skepnad som liknar den amerikanska poeten Charles Bukowski.

Det grovt skulpterade ansiktet, vars mun ivrigt rör sig i samtal med besökarna, korresponderar perfekt med poetens lika grovhuggna lyrik. På besökarnas frågor svarar roboten med utdrag ur Bukowskis produktion och allt som oftast handlar svaret om att det intressanta ämnet tarvar ännu en öl, som roboten själv serverar sig från en ölkran och snabbt sänker. I robotens genomskinliga glasmage ger ölen näring åt en arm liten grön växt.

Roboten är rent visuellt en fin återgivning av den porträtterade poetens ”smutsiga realism” och i utställningens sammanhang en skönt onyttig antites till all den rena och funktionsfixerade robotiken i stort. En robot som inte skäms för sina laster är precis den dos cyberpunk den annars väl duktiga helheten i ”På vintergatan” behöver.

Läs fler texter av Sebastian Johans på dn.se

Läs mer om konst på dn.se