50 år efter släppet fortsätter Dylans ”Blood on the tracks” att inspirera

”Vad är det här för skit?” Så inledde den amerikanska kritikern Greil Marcus sin recension av Bob Dylans dubbelalbum ”Self portrait” i Rolling Stone Magazine, 1970.

Han var långt ifrån ensam om att gå i taket. Hela det samlade Dylancommunityt tycktes Kalle Anka-explodera i ett kollektivt vredesutbrott. ”New morning”, som nådde skivhyllorna bara fyra månader senare, fick ett mildare mottagande men betraktades knappast som någon ny kreativ gryning i rockpoetens karriär. Året efter kom ”Greatest hits volume II” ut, vilket förstärkte känslan av en drastiskt dalande Dylankonjunktur. Under sextiotalet, fram till den mytomspunna motorcykelolyckan 1966, hade han spottat ur sig tidlösa mästerverk. Men nu oroade sig många för att den högoktaniga låtskrivarbensinen var slut.

Om den här perioden, fram till 1974 ungefär, betraktas som en dalgång i Dylans musikaliska landskap, så var det en gnistrande fjälltopp på det personliga planet. Hans levnadstecknare har beskrivit fasen som den lyckligaste i hans liv. Dylan hade flyttat ut på landet (till Woodstock, New York), bildat familj (med hustrun Sara Lownds), varit trogen (det hade han sannerligen inte alltid varit), slutat spela live (med några få undantag) och fjärmat sig från suset och duset (speed, sprit och cigg).

Att säga att ångest är kreativitetens tjänstehjon är lika tröttsamt som att klaga på att Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Men faktum är att den klyschan känns applicerbar på det här kapitlet av hans liv. I boken ”A simple twist of fate. Bob Dylan and the making of ’Blood on the tracks’” (2004) sammanfattar den brittiska musikjournalisten Andy Gill och medförfattaren Kevin Odegard (som spelade gitarr på skivan) hur Dylans vilsamma vedhuggarliv påverkade musiken:

”Jämfört med hans tidigare verk hade i princip alla album som producerades under hans år av tillbakadragenhet i hemmet varit undermåliga på ett eller annat sätt.”

Men nu var det slut på ”gone fishing”-livet. Äktenskapet krackelerade. Det ryktades om otrohetsaffärer. Under en välgörenhetskonsert till Chile i New York våren 1974 var Bob Dylan uppenbart berusad på scenen.

”Dessutom hade han börjat röka igen”, skriver Howard Sounes i Dylanbiografin ”Down the highway”, ”ännu ett tecken på att något hade gått snett.”

Dylan var uppsnärjd i det blå igen – och det verkade fungera som raketbränsle för skapandet. Sommaren 1974 tillbringade han på sin farm utanför Minneapolis där han skrev sångerna till ”Blood on the tracks”. Låtarna kretsade kring kärlekens olika faser, särskilt de kolsvarta kapitlen, som ”Simple twist of fate”. I sångens inledning sitter de älskande i en park ”medan kvällshimlen mörknade”. Men snart står det klart för lyssnaren att kärleken gått i kras: ”He woke up, the room was bare/He didn’t see her anywhere/He told himself he didn’t care.” Just ”Simple twist of fate” är skivans kronjuvel, menar Amanda Bergman.

– Det är ett makalöst historieberättande. Subtilt och storslaget. Han gör det på ett sätt som är helt unikt.

Amanda Bergman är känd som soloartist och frontfigur i den mångfaldigt prisbelönade gruppen Amason. Jag når henne på telefon några veckor före jul hemma i södra Dalarna, där hon bor på en bondgård tillsammans med sin partner, Amasonmedlemmen Petter Winnberg. Dylan var en del av ”det dagliga brödet” under uppväxten, berättar hon.

– Mina föräldrar lyssnade mycket på Dylan och jag fascinerades tidigt av hans texter. Hela semestrar kunde tonsättas av en viss Dylankassett, men jag förstod förstås inte då hur formativt det var.

Amanda Bergman har alltid dragits till sångare som kan föra fram en historia med små åthävor, säger hon.

– Dylan beskriver skeenden och berättar ur sitt eget eller andras perspektiv på ett flytande sätt. I några av de största stunderna i mitt liv, då musik fyller samma funktion som jag föreställer mig att religion kan göra för många människor, så har han varit närvarande.

Just ”Blood on the tracks” är ett av Amanda Bergmans favoritalbum. Mellan 2010 och 2014 använde hon artistnamnet ”Idiot wind”, som hon knyckte direkt från skivans fjärde spår med samma namn.

– ”Idiot wind” är en otrolig skildring av en uppbrottsprocess. Träffande för hur många kan uppleva det, tror jag. Hur hela ens världsuppfattning kan omkullkastas på grund av en enda relation: ”What’s good is bad, what’s bad is good/You’ll find out when you reach the top/You’re on the bottom”, säger Amanda Bergman.

Hon föredrar Dylans tidiga inspelningar av låtarna, ”The New York sessions”. Bakgrunden är denna: Hösten 1974 spelade han in de nya låtarna på Manhattan varpå skivbolaget Columbia började förbereda utgivningen. Men så under julhelgen samma år lät Dylan sin yngre bror David Zimmerman lyssna på en provpressning – varpå han övertalade Dylan att åka till en studio i närheten och spela in låtarna på nytt, med nya musiker. Ytterligare tre låtar tillkom i den nya, mer kommersiella tappningen. De nedtonade – närmast skelettartade – New York-inspelningarna har alltid haft en särskild plats bland Dylans bootleg-arkeologer.

– ”The New York sessions” skapade känslan av att man får ta del av en hemlighet, säger Amanda Bergman. Det ligger så nära en… Det är en otroligt intensiv känsla. I korta stunder när jag lyssnar kan jag känna att det här, just det här, skulle kunna vara svaret på hela min livsåskådning – komprimerat.

Den 20 januari 1975 släpptes ”Blood on the tracks”. Skivan korkskruvade sig igenom hjärtat på lyssnarna, blev det bäst säljande studioalbumet i Bob Dylans karriär och cementerade hans status som den främsta låtskrivaren i sin generation. Albumet beskrevs som en ”skilsmässoskiva”, eftersom så många texter tycktes sprungna ur uppbrottet från Sara (”att lyssna på skivan är som att höra mina föräldrar prata”, har sonen Jakob sagt). Senare album med liknande tematik – som Fleetwood Macs ”Rumours” (1977), Marvin Gayes ”Here, my dear” (1978), Bruce Springsteens ”Tunnel of love” (1987) och Ulf Lundells ”Den vassa eggen” (1985) – kan beskrivas som barn av Dylans melankoliska mästerverk.

– Huruvida texterna är självbiografiska eller inte vet bara Dylan själv. Men det tar inte bort det faktum att många har kunnat spegla sig i och inspirerats av uttrycket på skivan, säger Amanda Bergman som varit påtagligt influerad av Dylan.

– Självklart. Han var en av de stora dragningskrafterna till att jag ville börja spela musik.

Dylan själv har förnekat att låtarna är självbiografiska. I sina memoarer, ”Chronicles. Volume one,” skriver han att han inspirerades av den ryske författaren Anton Tjechov. Författaren, poddaren och Bob Dylan-beundraren Sigge Eklund säger att en del av skivans framgång bottnar i paketeringen.

– Narrativet att den handlar om hans skilsmässa var kommersiellt gångbart, såklart, men en illusion. Hans storhet ligger i att texternas innebörd förblir mystisk, vad folk än försöker läsa in i dem, säger han på telefon.

Sigge Eklund uppskattar särskilt vissa ögonblick i ”You’re a big girl now” och ”Shelter from the storm”.

– När han ylar mot månen och kapar loss.

Men Eklunds favorit är ”Tangled up in blue”, en av Bob Dylans mest berömda låtar, som också var den första singeln på ”Blood on the tracks”.

– Jag älskar intensiteten i den. Det är som att han slår sig ner framför dig, spänner ögonen i dina och berättar något viktigt, något på liv och död. Och när han är klar lämnar han dig där, och du undrar vad som just hände.

Bob Dylan, 83, rundade i november av sin tre år långa världsturné ”Rough and rowdy ways world wide tour” (totalt 213 konserter) med tre spelningar på Royal Albert Hall i London. Sigge Eklund, som sett honom på scen många gånger, har svårt att beskriva Dylan som liveartist eftersom det är krångligt att koppla ihop 83-åringen med 70-åringen eller 50-åringen, säger han.

– Det är som att se olika artister. Första gången jag såg honom live, 1988, hade han en hoodie över huvudet och stod med ryggen mot publiken hela konserten. Men jag gläder mig över att han blivit mer tillvänd. Han ändrar ständigt form.

Läs mer:

Kristofer Ahlström: Blir Bob Dylan Tiktoks sista stora poet?