Köttbullslunch med Jimmie Åkesson (SD): När Ebba Busch (KD) rev barriären till Sverigedemokraterna var syftet att dra till sig maximal uppmärksamhet. När hennes parti i fredags öppnade för att SD ska kunna ta plats i regeringen gjordes det däremot genom ett anonymt beslut i KD:s partifullmäktige.
Kontrasten är logisk. 2019 handlade det om en ledare som ville ta initiativet till höger. Den här gången om att erkänna ett misslyckande.
De som ville öppna för samarbete med SD hade två hypoteser. Dels att partiet skulle krympa när det kom in i värmen, dels att det skulle hyfsa till sig. Det här med ministerposter skulle därmed bli mindre komplicerat.
Men Jimmie Åkesson är fortfarande kung till höger, använder sig av trollkonton, hånar de andra Tidöpartierna – och kräver att SD ska sitta i regeringen.
Ebba Busch är inte den enda som har insett att det blir svårt att säga nej. Ulf Kristersson (M) pratar nu för tiden mest om att det är osäkert till vänster, och då behöver inte han lämna exakta besked.
Det sätter Liberalerna i en mycket jobbig sits.
Pehrsons syn på relationen till SD sammanfattas bäst av viskningen till Åkesson i samband med replikskiftet i riksdagen förra året: ”Lite mera tjafs”.
Partiets eftervalsanalys 2022 pekade på två faktorer till varför man klarat riksdagsspärren.
Å ena sidan att ”killen vid grillen” hade gått hem hos vanligt folk. Å den andra att budskapet ”ja till en borgerlig regering, nej till SD i den” hade varit enkelt att sälja in.
Hur många väljare Pehrsons matintresse drog kan diskuteras, men att det tydliga nejet till SD-ministrar kan ha hjälpt verkar sannolikt.
Hur ska man uppbåda trovärdighet för det nästa gång, efter alla kapitulationer i sakpolitiken och om varken M eller KD backar upp?
Insikten om svårigheten syntes i den hårda responsen på KD:s besked: ”Liberalernas beslut ligger fast. Vi kommer inte att sitta i regering med SD och vi kommer inte att släppa fram en regering där SD ingår”, deklarerade L:s tyngste företrädare omedelbart.
Eller, det gjorde han inte alls. I stället för Johan Pehrson så skickades partisekreteraren Jakob Olofsgård fram. Och alla begriper varför.
Pehrsons syn på relationen till SD sammanfattas bäst av viskningen till Åkesson i samband med replikskiftet i riksdagen förra året: ”Lite mera tjafs”. Vad gäller röda linjer förklarade han i en DN-intervju i december att han som partiledare hela tiden måste göra ”omprövningar”.
2022 års recept kommer inte att fungera i valet 2026. Tror Liberalerna att killen vid grillen behövs för att klara spärren, ja då borde man nog ge honom Ebba Buschs förhandlingsmandat.
För om L ska ha någon chans att vara en trovärdig garant mot SD i regeringen, då måste någon annan än Johan Pehrson leda partiet.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Trump siktar på Mars – Musk, Putin och Xi jublar
Isobel Hadley-Kamptz: Nu måste väl Ulf Kristersson sparka sin kompis
