Några dagar in i januari återvände jag till Berlin efter en kortare sjukskrivning. På vår hemgata i Tempelhof låg julgranar kastade på trottoaren, omgivna av växande berg med sopsäckar.
Julgransbestyret är visserligen helt i sin ordning. Det är meningen att de ska lämnas på trottoaren en viss dag, sopbilen är införstådd och plockar upp dem. Problemet är att folk tycker det är bekvämt att även lämna sina sopsäckar där.
I Berlin lämnar folk även gamla möbler, dammsugare och madrasser lite varstans. Någon har förklarat för mig att detta handlar om återanvändning – den som behöver ett gammalt skåp får det gratis. Själv undrar jag om någon verkligen vill ha madrasser som hundarna använder för att märka revir.
Till sist plockar sopbilen upp grejerna och en ny runda kan börja.
Idag är Deutsche Bahn så opålitligt att jag tar tåg i svinottan när jag ska på reportageresor
Det är som med mycket annat i dagens Tyskland. Ursprungligen fungerade systemet som det var tänkt. Tågen gick i tid, skolsystem hade resurser, infrastrukturen var i gott skick och ekonomin växte.
Idag är Deutsche Bahn så opålitligt att jag tar tåg i svinottan när jag ska på reportageresor, eftersom man behöver marginal. Man måste alltid vara beredd på att mötas av beskedet ”Fahrt fällt aus”. Resan är indragen.
I Dresden ramlade en bro ner i floden i höstas. I Berlin blir jag ständigt försenad till intervjuer, eftersom S-Bahn kan upphöra att fungera när som helst.
Då och då kommer min dotter hem från skolan tidigare än planerat, eftersom läraren inte har infunnit sig. I hennes förra skola i Finland hade en vikarie skött lektionen, i Berlin blir det ingen lektion alls. Lärarbristen i den tyska huvudstaden galopperar, många skollokaler är i ett bedrövligt skick. Jag känner barn med invandrarbakgrund som nätt och jämnt klarar sig på tyska, trots att de har gått i tysk skola i flera år. De får inget stöd, förväntas bara hålla huvudet över vattenytan bäst de kan.
Jag antar att min förvåning på den här punkten handlar om förväntningar. Det går aldrig att förstå vad som verkligen pågår i ett samhälle förrän man själv bor där.
Innan flytten till Berlin bodde jag i Kiev ett knappt år. Ukraina är ett land i krig, ändå går tågen där i tid. Att få tid på en bilverkstad i Kiev tar högst två dagar.
Tyskarna vet att saker och ting kan fungera i deras land, de har ju upplevt själva
I Berlin tog det tre månader att få min bil reparerad. Alla verkstäder lät mig först köa i veckor, och meddelade sedan att det vore bäst om jag förde bilen någon annanstans.
Dessförinnan bodde jag i Ryssland i sexton år. Den ryska staten är fullkomligt dysfunktionell, vilket den tyska staten inte är, eller åtminstone inte på samma sätt. Tyskarna vet att saker och ting kan fungera i deras land, de har ju upplevt själva. Därför har de förväntningar och ställer krav på sina beslutsfattare.
Det är inte konstigt att det blev nyval i Tyskland. Inte heller förvånansvärt att högerextrema Alternativ för Tyskland stiger i opinionsmätningarna. Namnet för partiet är skickligt valt. Tyskarna vill ha ett alternativ, AFD erbjuder ett.
Vad som pågår i Tyskland är inte unikt tyskt – SJ i Sverige är ungefär på samma nivå som Deutsche Bahn. Skillnaden är att Tyskland är ett stort land och skalan på problemen är en helt annan.
Samtliga tyska mittenpartier har varit med och åstadkommit den här situationen. Nästa regering måste göra något åt saken: Investera i infrastruktur, satsa på skolorna, åtgärda den misslyckade integrationspolitiken.
EU skriker efter ett starkt Tyskland som kan leda Europa. Dessvärre kommer den nya regeringen – när den väl bildats – att ha händerna fulla på hemmaplan.
Här kan du läsa fler texter av Anna-Lena Laurén.
