Bara månader innan han skulle dö hann jag träffa psykiatrikern och psykiatrikritikern Thomas Szasz i samband med en föreläsning han höll på Cornell University. Szasz budskap till världen var enkelt och han upprepade det inte mindre än tio gånger under sin föreläsning: ”psykisk sjukdom finns inte.”
Året var 2011 och Szasz storhetstid under 1960-talets antipsykiatri var sedan länge över. Nu syns det som att vissa av hans idéer fått nytt liv.
I Johan Cedersjös informativa och välgjorda poddserie ”Det sista pillret” åskådliggörs hur psykiatriska diagnoser kan fungera som tjocka prismor för ögonen som bryter världens ljus i nya färger och skapar en identitet som i vissa fall kan leda till årtionden av medicinering.
”Vi måste prata mindre om psykisk ohälsa”, var Greta Schüldts slutsats här i DN (10/1), något även Mikaela Blomqvist gav uttryck för i GP (14/1) och i viss mån även Johan Hilton (GP, 19/1) som samtidigt drog en lans för alla de som likt han själv blivit hjälpta av antidepp.
Om tillräckligt många identifierar sig som ”deprimerade” ökar ju försäljningen i förlängningen
Något både Cedersjö, Schüldt och Blomqvist lägger vikt vid är att psykofarmakaindustrin länge riktat in sig på att marknadsföra diagnoser snarare än preparat för att öka sin försäljning. Om tillräckligt många identifierar sig som ”deprimerade” ökar ju försäljningen i förlängningen. Jag minns när den amerikanska journalisten Robert Whitaker först uppmärksammade detta fenomen i ”Anatomy of an epidemic” år 2010. Whitaker blev då utdömd av svenska psykiatriker och hans bok avfärdades som en foliehattsprodukt.
I dag kan man höra psykiatriker som Christian Rück och Johan Bengtsson varna för att den psykiatriska vokabulären blivit alltför integrerad i vardagsspråket. ”Jag är orolig” har blivit ”jag har ångest”. ”Jag känner mig nedstämd” har blivit ”jag är deprimerad”.
Vissa har även gått så långt som att säga att denna förskjutning i vardagsspråket förklarar Folkhälsomyndighetens mätningar som visar på en drastisk försämring av barns psykiska mående. Egentligen har ingen förändring alls ägt rum, enligt denna teori. Det enda som förändrats är hur vi talar om vårt mående.
Ungefär här skulle jag säga att medikaliseringsteorin tippar över i spekulation. De mest rigorösa mätningarna i dag visar tyvärr på att det psykiska lidandet under senare decennier ökat, inte bara i Sverige utan i en mängd olika västländer. De flesta av dessa enkäter formulerar sina frågor utan referens till psykiatriska diagnoser. Att tala om denna försämring kan inte vara fel, däremot finns det skäl att fundera över hur diagnoserna påverkar inte bara hur vi talar om vårt mående utan hur vi faktiskt mår.
I den amerikanska journalisten Rachel Avivs bok ”Strangers to ourselves” (2022), ges detaljerade exempel på hur diagnoser kan han ha en så kallad looping-effekt. En person som känner sig nedstämd kan exempelvis få diagnosen ”bipolär sjukdom” varpå varje upp- och nedgång i livet tolkas som ett sjukdomsskov och förstärker självbilden av att vara sjuk. Tyvärr gör psykiatrin inte mycket för att bryta självförstärkande narrativ av detta slag.
Är den här känslan en konsekvens av att jag inte längre tar min medicin, eller hör den till livet?
Som Cedersjö visar befinner vi oss i en situation där det till och med kan vara svårt att få hjälp om man som patient vill kliva av sin psykofarmaka. Dessa personer finner sig ofta utlämnade till nätforum där hemsnickrade metoder utvärderas så gott det går.
De som, likt Cedersjö, lyckas trappa ner till 0 mg, kommer oundvikligen ha ett nytt raster för ögonen. Är den här känslan en konsekvens av att jag inte längre tar min medicin, eller hör den till livet? Frågan om autenticitet – sedan alltid besvärlig – kompliceras ytterligare och de enkla svaren uteblir.
”Om psykisk sjukdom inte finns, vad är det då som gör att människor mår dåligt?” frågade jag Thomas Szasz.
”Livsproblem”, svarade han.
Kanske finns här viss vägledning att få, men nya livsproblem kräver också nya lösningar.
Läs fler texter av Roland Paulsen.
