Egotrippen ”A real pain” åker på kusinträff i koncentrationslägret

En vis person sade en gång att det egentligen bara finns två sorters berättelser: Den där någon åker iväg och den där någon kommer hem – och roadmovien är genren som förenar de tu. I en klassisk sådan bör huvudpersonen tillryggalägga såväl fysiska som mentala mil, och utvecklas som person. En bättre sådan håller sig från det uppbyggliga, där lär sig ingen någonting. Resan sker i stället i betraktaren.

Ungefär som denna Jesse Eisenberg-signerade egotripp (regi, manus och huvudroll) där Benji och David, två New York-baserade kusiner som stått varandra nära sedan barnsben, åker på en guidad gruppresa till Polen. Tillsammans med en handfull andra resenärer (bland andra Jennifer Grey från ”Dirty dancing”) beskådar de judiska minnesmärken och besöker koncentrationslägret Majdanek, som kusinernas farmor lyckades överleva.

Titeln är fiffigt dubbeltydig, dels syftar den på Benji (Kieran Culkin), en vuxen bebis: i ena sekunden charmig och livsbejakande, i nästa ett depressivt moln i byxor. ”I hans närhet känner jag mig alltid trist och intetsägande” säger den tillknäppte David.

Men titeln ställer också tillvarons allmängiltiga plågor mot det värkande sår på samhällskroppen som Förintelsen var, och fortfarande är – just ”en riktig smärta” som inget annat kan mäta sig med. Men är det ens fruktbart att använda det som måttstock på vardagliga, personliga trauman?

Nej, menar Benji som ändå är den som har svårast att se ljuset i tunneln. När gruppen är på väg till Majdanek surnar han till: ”Här sitter vi, ett gäng judar på ett tåg på väg mot ett koncentrationsläger – i första klass och äter fin mat. Ser ni inte det sjuka i det?”

David håller i sin tur känslorna i schack men de poppar ändå ut här och där, i små ryckningar, i hans tendens att hela tiden prata lite för fort. Jo, precis: Jesse Eisenberg gör med andra ord en typisk Jesse Eisenberg. En neurotisk krumelur med motormun. Jag börjar bli lite trött på den. Det blir jag nog aldrig på Kieran Culkin. Även hans insats ligger nära tidigare roller, som… eller nej, vem försöker jag lura? Man tänker ju bara på Ronan i ”Succession”. Culkin kommer att ha lika svårt att distansera sig från den ”fuck”-fontänen som Inger Nilsson när det gäller Pippi Långstrump-rollen.

Det större dramat, det om de onda gärningarnas påverkan på mänsklighetens dna, om det så handlar om nazismen eller folkmordet i Rwanda (en av gruppdeltagarna kommer därifrån), är underutvecklat, agerar mest fond för det lilla dramat. Alltså relationen mellan kusinerna, som onekligen är underhållande. Många stillsamt träffsäkra poänger utvinns ur deras diametralt olika personligheter och när vägfilmen når sitt slut befinner sig duon på exakt samma punkt som när vi först träffade dem, fysiskt och mentalt.

Inte ens ett besök i mänsklighetens Mordor kan ändra en personlighet i grunden, eftersom vi är så rotade i vardagens vedermödor. En smått nihilistisk teori, men sannolikt sann – och fri från uppbyggliga sentenser.

Se mer: Tre vägvinnande vägfilmer: ”Med tidens gång” (1976), ”Thelma och Louise” (1991), ”Mad Max: Fury road” (2017).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin