Kolumnistens uppgift är glasklar: kliv ut i flödet, handplocka en nyhet som säger något om vår tid och skriv ”det här säger något om vår tid”. Jag brukar slarva med kärnuppgiften (eftersom jag föredrar att sitta på stranden och titta på min egen navel) men den här veckan var det omöjligt att misslyckas. Nyheten klev liksom upp ur flödet och brottade ner mig. Skriv om mig, krävde den.
Så nu gör jag det.
Till din eventuella förvåning var det inte nyheten om Donald Trumps installation som president. Tyvärr, vill jag tillägga för det hade varit enklare.
I skrivande stund är det bara någon dag sedan Trump svors in framför ett hov av techmiljardärer – förenade av grotesk rikedom och folkförakt – och den scenen säger väl allt möjligt om vår tid. Som att högerpopulismen är märkvärdigt motsägelsefull.
De som på senare år har gapat högst om en kamp mellan folket och eliten tycks inte besväras alls av att chefen för den högerpopulistiska internationalen, han som skulle ”dränera träsket”, plötsligt ligger sked med en hel topplista över världens rikaste män. Män som äger och kontrollerar omkring 100 procent av de nya, tyngdlösa världar som mer eller mindre har ersatt den gamla som satsyta för mellanmänskliga kontakter.
Koncentrationen av pengar och makt har aldrig varit högre i ett och samma rum.
Och det känns ändå rätt typiskt vår tid, att arbetarklassen i praktiken bara har olika sorters mardrömmar att välja på och att varje löfte riktat nedåt ska visa sig vara en ihålig hävstång uppåt.
Men nu till nyheten jag skulle skriva om! Som alltså inte handlade om Trump.
Elitens iver att montera bort ryggraden och åla ombord på privatplanen mot Washington var beklämmande att se.
Vilket är så himla synd för om den hade handlat om Trump hade jag även kunnat flika in något om hur ”manosfären”, nyss upptagen av att häckla ”betamän”, inte tycks generas när miljardärerna från Silicon Valley byter värdegrund som man byter mobilskal för att kräla som vettskrämda konkubiner kring tronen.
Elitens iver att montera bort ryggraden och åla ombord på privatplanen mot Washington var beklämmande att se. Liksom de halvförmögnas oro när de noterade de helförmögnas rörelser inför tronskiftet. Likt farbröder som glömt köpa julklappar till sina syskonbarn mosade de ner pengar i kuvert och skickade med posten. Svenskarna också. Spotify och Ericsson donerade flera miljoner till Trumps installation. Inget kalas har någonsin varit i mindre behov av pengar men det handlade naturligtvis inte om pengarna. Sedlarna postades som lojalitetsförklaringar.
Trumps valseger 2016 var en väderlek. Trump II är ett klimat. Och den verkliga eliten, den ekonomiska, ställer om på allvar.
Nu fastnade jag i ett stickspår igen men den verkliga elitens rörelser är det mörkaste molnet på himlen för den som oroas av utvecklingen. Den verkliga eliten är ju överlägsen både den politiska och den kulturella när det kommer till spådomar eftersom deras sikt mot framtiden inte är skymd av ideologiskt önsketänkande. De studerar bara vinden och strömmarna och sätter seglen. Som Vaiana. Det var så de blev den verkliga eliten.
Vissa röster till vänster har länge varnat för att fascismen är kapitalismens naturliga ändhållplats. Det lät ansträngt men det kanske är dags att ge dem rätt. Finns ändå en logik där. Liberaler står i vägen med sitt tjat om konkurrens, socialister med sin fördelningspolitik och de gröna med sitt ömmande för miljön. Så behändigt då med en rörelse som råkar förakta alla som står i vägen.
På bara några veckor har samtliga större amerikanska banker och fondförvaltare, som nyss brann för investeringar i klimatsmart teknik, hoppat av finansmarknadens svar på Parisavtalet, Net zero banking alliance. Blickarna vänds mot fossila bränslen.
”Västerlandets enda stormakt [kan] utvecklas till något som mer liknar kleptokratierna”, skrev Naomi Klein tidigare i veckan.
Skoja. Det var PM Nilsson.
Trumps valseger 2016 var en väderlek. Trump II är ett klimat.
Och det säger väl också något om vår tid, att Timbros vd skriver en kolumn i Dagens Industri där han varnar för kleptokrater och fossil opportunism under rubriken ”Oligarkerna tar över makten i Washington”. Han som brukade vara så obekymrad av auktoritära och klimatförnekande krafters framryckning att han gjorde sig själv till svensk medias enskilt viktigaste röst för ett arrangerat äktenskap mellan näringslivet och Sverigedemokraterna.
Igen: PM Nilsson är oroad. För att marknaden beter sig som ett väsen styrt av marknadskrafter. Det är svårt att ens hitta på något som säger mer om vår tid.
Men nog om Trump och oligarkerna!
Det jag verkligen vill prata om är rubriken som lotsade mig till sportsidorna och nyheten om att den italienska fotbollsklubben Lazio har sparkat sin falkenerare.
För oss som inte visste att Lazio hade en falkenerare – en man med armbågshög läderhandske som sedan 15 år anlitats för att skicka upp en dresserad örn över publikhavet på Stadio Olimpico i Rom – kom nyheten som en chock svept i en chock.
De hade en falkenerare!
Han har fått sparken!
Men det verkligt intressanta med nyheten var att falkeneraren sedan åtminstone fyra år är öppen fascist. Han har vevat med högerarmen inför publiken och hyllat Mussolini och Franco. Men fick slutligen sparken för att han visade snoppen på internet.
Det säger något om vår tid.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Vem vill bli avskydd i dag – men älskad när det är dags att skriva dödsrunan?
Lisa Magnusson: Varför försöker kristna göra Jesus till en trendig influerare?
