”Utanför kaféet står en cykel fastlåst”, skrev den belarusiske författaren Sasja Filipenko i DN för drygt fyra år sedan. ”Ägaren lämnade den där den 9 augusti för att delta i de fredliga protestaktionerna. Det har gått en månad nu, ingen vet vad det blivit av honom.”
Då, i samband med presidentvalet sensommaren 2020, brann ännu ett starkt hopp i Belarus. President Aleksandr Lukasjenko, närmast en karikatyr på de gamla öststaternas gubbdiktatorer, vacklade på sin tron. Oppositionskandidaten Svjatlana Tsichanouskaja fick officiellt 10 procent av rösterna; de flesta belarusier var övertygade om att hon vunnit och under de protester som följde greps mer än 35 000 människor. Demonstranter och aktivister mördades, torterades, låstes in på obestämd tid.
Lukasjenkos makt utgår inte från hans folk utan från enda man: Vladimir Putin. Givetvis mullrade Putin vid gränsen med hot om intervention ifall situationen i Belarus skulle bli för demokratisk. Diktatorn höll sig kvar. På söndag ska det ”röstas” igen.
Den här gången finns ingen opposition på valsedlarna. Samma sak gällde ”parlamentsvalet” för ett år sedan. Presidentens program står fast: indoktrinera befolkningen, svartmåla väst, cementera beroendet av Ryssland och behåll makten till varje pris.
Diktatorerna hänger samman, de står tätt intill och skuggar varandra som dominobrickor.
Diktatorer faller långsamt och snabbt. Givetvis måste västvärlden vara ihärdig i sitt långsiktiga stöd till den opposition som fortfarande är livaktig, om än i exil. Att hoppets stora låga falnade för fyra år sedan betyder inte att det inte glöder under ytan.
Och att det kan gå med stor hastighet bevisades nyligen i Syrien där en annan av Putins diktatorsvänner, Bashar al-Assad, sparkades ut ur sitt palats och med andan i halsen som en stressad charterturist fick kasta sig på ett plan till Moskva. Vi vet inte hur ljus eller mörk Syriens framtid ser ut. Men vi vet att det är en framtid utan al-Assad.
Diktatorerna hänger samman, de står tätt intill och skuggar varandra som dominobrickor. Med en ny regim i Syrien har Vladimir Putins ställning kring Medelhavet redan försvagats. Faller Lukasjenko kommer Putin att vackla – om Putin faller rasar Lukasjenko omedelbart.
Den där cykeln står väl knappast fortfarande kvar utanför Sasja Filipenkos kafé. Men det är en fin tanke att den gör det. Att Lukasjenko försvinner, att cykelns ägare släpps ut ur sin cell, kommer tillbaka till gatan i Minsk, hoppar upp på sadeln och trampar in i soluppgången, mot ett demokratiskt Belarus.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Elon Musks svenska fans gör sig till åtlöje – det finns inget att bortförklara
Lisa Magnusson: Varför försöker kristna göra Jesus till en trendig influerare?
